Det är en sliten kliché att använda om Syrien-krisen – men den är ett dystert faktum: Det ser inte ut som om världssamfundet kan göra något för att stoppa dödandet.

Propagandakrig

Vi har än så länge inga oberoende källor som bekräftar dödssiffrorna. Regimen har begränsat informationsflödet. 

Vi kan därför räkna med att det blir ett propagandakrig om denna massaker liksom det blivit om massakern i maj i byn Hula, då över hundra människor däribland nära 50 barn, ska ha dödats.

Gräsligheter

I fallet Hula finns det en motpropaganda från regimen som påstår att det i själva verket var oppositionsstyrkor som mördade familjer som inte sympatiserade med oppositionen.

Vi kan troligen räkna med något liknande efter denna tragedi. Det är nog ingen tvekan om att också oppositionsstyrkor kan begå gräsligheter. Det visar erfarenhet från många andra inbördeskrig.

Men den syriska konfliktens historia är ju ändå att det började med fredliga demonstrationer mot regimen Bashar al-Assad.

Oppositionen får vapen

Dessa fredliga demonstrationer bekämpades med vapen och de ledde till att oppositionen också beväpnade sig. Man kan till och med säga att den beväpnades.

Ty de har under senaste tiden fått vapen från bland annat Saudiarabien och Qatar plus civil materiel från västländer.

Tjänar pengar
Men det är i dag den syriska armén och de regimtrogna miliserna som har övertaget. De senaste uppgifterna talar om att helikoptrar och stridsvagnar deltagit i attacken mot byn al-Tremseh. Det betyder att det är ryska vapen som dödat i massakern.

Ryssland är en av al-Assads få förbundna, som dessutom har tjänat pengar på att sälja vapen och som fått en militärbas på den syriska medelhavskusten.

Ryssland till svars

Massakern i al-Tremseh på torsdagen är alltså ännu inte bekräftad av oberoende källor. Utfrågningen av ögonvittnen kan framöver förhoppningsvis ge oss mera klarhet.

Men det är ingen tvekan om att USA och en del västländer kommer att anklaga inte bara Syrien utan också Ryssland för ett ansvar för denna massaker. Ryssland kommer att ställas till svars, både politiskt och militärt.

Kålsupare

Västvärlden har på olika sätt försökt få Ryssland att gå med på strängare ekonomiska straffåtgärder – sanktioner – mot Assad-regimen. Men Ryssland och Kina anser att det är två parter som slåss i Syrien – och att båda två måste hindras från att begå våldshandlingar.

Ryssland anser alltså att opposition och regim är lika goda kålsupare. Orsaken till den ryska hållningen är Rysslands förbindelser med Syrien; landet är Rysslands enda verkliga allierade i Mellanöstern och Ryssland oroas av att väst skulle få för stort inflytande om Assad faller.

Ingen vapenvila

I FN strider nu USA, Frankrike, Storbritannien och Tyskland med Ryssland om ett beslut i säkerhetsrådet som skulle förlänga mandatet för de 300 FN-observatörer som finns i landet.

De har i praktiken inte kunnat göra något eftersom den vapenvila som avtalades i april inte har hållit. I den nya resolutionen vill väst skriva in hot om strängare sanktioner om Assad inte upphör med fientligheterna mot civilbefolkningen.

Paralleller till Balkan

Ryssland vägrar gå med på en sådan resolution, eftersom den kan tolkas som att den även godkänner militära insatser. Läget är alltså lika låst som tidigare, eftersom ett ryskt nej blockerar säkerhetsrådets beslut, enligt FN:s regler.

Om man förenklar kan man finna paralleller till läget i på 90-talet i Balkan, i Bosnien och i Kosovo. Då var FN maktlöst – därför att Ryssland och Kina inte ville ingripa mot de serbiska styrkorna. 

Svårare än Balkan

Det var först när Nato ensidigt ingrep som Serbien kunde betvingas. Balkankriserna var ett av världssamfundets största misslyckanden sen andra världskrigets slut.

Men denna gång är läget ännu mer komplicerat än i fråga om Balkan på 90-talet. Försök från väst och några arabstater att ingripa skulle kunna leda till ett blodbad i Syrien och att flera andra stater i regionen – som Iran och Saudiarabien – råkar i krig med varandra.

Enda lösningen

Den enda möjligheten till en lösning verkar vara om det sker något i Syrien. Att fler högt uppsatta hoppar av och avsluter sig till oppositionen. Eller att oppositionen själv gör sådana inbrytningar att al-Assad vacklar så mycket att Ryssland inte längre är villigt att satsa på honom.