Köpenhamnsavtalet blev en viljeyttring där alla länder är ense om att jordens medeltemperatur inte får öka med mer än två grader. Men dokumentet är befriat från både årtal och siffror.

Jag förstår dock inte upprördheten över att det inte blev nåt legalt bindande avtal, det hade alla gjort klart långt innan att det inte skulle kunna tas i Köpenhamn.

Att vara orolig över klimatförändringarna är en sak, att bli sammanlänkand med 193 länder i en gemensam, bindande handlingsplan är nåt helt annat. Det står helt klart efter det dramatiska slutdygn vi upplevt i Bella Center.

Inget bet på Mittens Rike
Vi ser en ny världsordning växa fram. Kina framstår som enväldigt och orubbligt. Inga påtryckningar bet på Mittens Rike.

Kinas president kom inte ens till förhandlingarna, utan USA:s president Barack Obama fick ringa honom från Köpenhamn och vädja att Kina skulle släppa sin vägran om insyn i hur de sköter sina utsläppsminskningar. Detta hade varit otänkbart för bara fem år sedan.

Kinas roll är central, deras och några andra stora utvecklingsländers fortsatta tillväxt kan snabbt äta upp USA och EU:s minskningar av sina utsläpp.

Ledsen statsminister
I en intervju med SVT på morgonen såg statsminister Reinfeldt mer ledsen ut än nånsin när han flera gånger konstaterade? Så här ser vår värld ut?. Flera länder ville inte ha något avtal, ett fåtal saboterade för majoriteten.

Så kunde till exempel Saudiarabien, Venezuela och Kuwait (med oljan som gemensam nämnare) enligt uppgift till SVT gå samman och mitt i natten stoppa den arbetsgrupp som arbetade med ett förslag på att begränsa utsläppen på bunkerolja och flygbränsle. Bägge drivmedlen är befriade från skatter och avgifter idag och står båda för en växande andel av de globala koldioxidutsläppen.

Kritiserat ordförandeskap
Nu letar många syndabockar, det danska ordförandeskapet har kritiserats för sin brist på fingertoppskänsla. Och danskarna har lett mötet med den effektivitet som idag kännetecknar EU:s beslutsprocess men som är väsensskild från vad till exempel sydamerikanska och afrikanska länder är vana vid i FN-sammanhang.

Där har man tid att betrakta och fundera över varje ny skrivning och allt ska gå enligt protokollet.

När ordförandeskapet sökte snabba upp det med att lägga färdiga förslag på bordet kände sig många länder överkörda. Utvecklingsländernas ordförande, sudanesen Lumumba Di-aping ( före detta rebelledare) attackerade med framgång danskarna och anklagade dem för att köra över u-länderna.

Naivt tro på gamla beslutsprocesser
Men FN:s beslutsprocess fungerade kanske vid andra världskrigets slut men det är naivt att tro att beslutsmodeller från 1945 ska kunna lösa en globalt utmaning som klimatförändringarna år 2009.

Impotensen i FN har en hel del paralleller med EU innan man satte igång med Lissabonprocessen. Då kunde ett EU-land blockera ett beslut som alla andra var överens om. Med majoritetsbeslut och en EU-kommission som Europas "regering" har EU kunnat bli snabbare, nåt som verkligen blivit uppenbart under den här veckan då EU skrämt slag på resten av världen med sin effektiva enighet, uppdaterad flera gånger om dagen.

Det har redan hörts förslag om att klimatförhandlingarna måste kasta loss från FN-förhandlingarna med sitt krav på enhällighet. Om 75 procent av alla länder är ense, så skulle det räcka för ett avtal. Sedan kan man sätta press på resten att ratificera det i efterhand. Slutresultatet från Köpenhamn ser i skrivandet stund ut att bli ett dokument utan Kuwait, Ecuador och några länder till vilket talar för tanken att släppa idén på enhällighet.

EU fick också se sig förbisprunget när Barack Obama plötsligt tillkännagav att USA slutit ett eget klimatavtal med Sydafrika, Indien och Brasilien om minskade utsläpp?

Förhandling via regionala råd
Den brittiska statsvetaren Mark Leonard har i sin bok skissat på en värld där FN läggs ner och där världen istället förhandlar via sina regionala råd, det vill säga EU, AU (Afrikanska Unionen), Asean och Mercosur.

Det måste och kommer att bli en debatt om politikens svek, om oförmågan att leverera . Jag tänker på de unga kvinnor som igår rakade av sig sina långa hår i en förtvivlad protest utanför Bella Center, på den kvinna vars ansikte var förvridet av hat när hon vrålade "fuck you" till den brutala, danska polisen.

Miljoner unga världen över är djupt ångestridna över klimathotet. De såg prov på ett patetiskt politiskt ledarskap i Köpenhamn. Vad drar de för slutsatser om demokratin som styrform?

Allt är inte nattsvart
Men det innebär INTE att Greenpeace har rätt när man nu basunerar ut att världen går mot en klimatkatastrof. Ett svagt avtal är inte samma sak som att ingenting görs. Både Kina och USA satsar enorma belopp på grön energi av inrikespolitiska skäl, man vet att man har mycket att vinna på att lämna den smutsiga fossilenergin. Barack Obama sa i sitt tal att han är helt övertygad om att de nya jobben finns att hämta i den gröna sektorn. Nej, allt är inte nattsvart. Köpenhamnstexten nådde ganska långt när det gäller klimatpengar till de fattiga länderna och ekonomiskt stöd att låta de tropiska regnskogarna stå. Man ska bygga en WTO-liknande struktur för att samordna översynen av klimatinsatser.

Den rika världens ledare har anledning att rannsaka sig över att de underskattat graden av vrede hos många fattiga länder. Vi hade privilegiet att industrialisera, de får betala notan i form av en begynnande klimatkatastrof. Därför möttes man aldrig ens i en gemensam förhandling utan höll fast vid två spår; ett förnyat Kyotoavtal eller ett helt nytt, globalt avtal.

Men när chocken efter Köpenhamn lagt sig kommer nya handlingsvägar att bli synliga.

Erika Bjerström, kommentator, SVT