Fredagen den 11 mars 2011 var en helt förfärlig dag för Japan.

En enormt kraftigt jordbävning – den femte starkaste sedan år 1900 – knuffade hela den japanska huvudön Honshu mer än två meter åt sidan. Hela jordklotet fick en stöt.

En tsunami dränkte landets nordöstra kuster, med vågor som på några ställen var 40 meter höga.

Unik panel

Havsvattnet slog ut kärnkraftverket Fukushima Dai-ichi med alla dess säkerhetssystem, och vållade en härdsmälta.

Naturkatastroferna krävde 16.000 liv och förstörde eller skadade över en miljon byggnader i landet. Kärnkraftshaveriet var ingen naturkatastrof. Det åstadkoms av människor, säger Kiyoshi Kurokawa, professor i Tokyo och ordförande för den undersökningskommission som tillsattes efteråt. En historisk kommission efter en historisk katastrof:

– Det här var första gången i Japans historia som regeringen tillsätter en oberoende panel, säger han.

Påverkar bilden av Japan

Slutrapporten presenterades i fjol och den sågade i princip hur man i Japan brukar sköta saker och hur man brukar tänka. Och den påverkade hur andra tänker om Japan:

– Det här hände i världens tredje största ekonomi, i en nation som är internationellt erkänd för att vara framstående inom vetenskap, teknologi och tillverkning. Och det hände ändå! Det gav resten av världen en svår chock och ledde till att Tyskland, Schweiz och Italien beslutat sig för att fasa ut kärnkraften, säger Kurokawa.

Av rapporten framgick bl a att kraftverket inte var byggt för att klara så stora påfrestningar. Säkerhetsåtgärder som Internationella Atomenergiorganet IAEA föreslagit för länge sedan hade Japans regering och myndigheter inte genomfört. Mitt i krisen sköt de ansvariga obehagliga och nödvändiga besked framför sig.

Förlorad tillit

Det var oklart vem som bestämde: premiärminister Naoto Kan och hans stab åkte t ex till kraftverkets närhet för att skaffa sig en bild – ”han fick för lite information”, förklarade Kan efteråt. Men när han var på plats tyckte alla att det var han som skulle bestämma vad som skulle göras. Han var ju högst i landet! Och så uppstod förvirring.

– Om man är kärnkraftsexpert så vet man i hela världen att det finns risk för en härdsmälta inom ett dygn. Men japanska regeringen förnekade det och sa bara att ”vi kan inte bekräfta”. Så höll de på i två veckor. Det visar hur alla förlorat tilliten till Japans regering och kraftbolaget TEPCO för att de inte sa hela sanningen, säger Kurokawa.

”Kulturella drag” bidrog

Han hävdar t o m att japanska ”kulturella drag” bidrog till katastrofen: grupptänkande, hierarkier och lydnad. Plus en inte särskilt fri marknad:

– Det finns bara nio energibolag runt om i Japan. Ett slags monopol-situation, och det är ett av skälen. Ett annat är att om man jobbar inom byråkratin eller på något departement så befordras man efter antal år i tjänsten, och byter position vartannat år. Ett rigitt system. Det är ganska unikt, och för de flesta japaner är det normen.

– Om man inte är lydig så är det ganska sannolikt att man inte får någon befordran. Men samtidigt tror jag den processen är ett skäl till Japans framgångar under efterkrigstiden. Att ha samarbete som mellan regering och industri som en policy.

Styrka blev svaghet

Med andra ord: den samarbetskultur som var en styrka för landet under åren när allting gick uppåt, bidrog nu till katastrofala fel.

Japan skakades mentalt av den 11 mars 2011 och dagarna därefter. Kärnkraftsmotståndet är nu mycket starkare än förr. Men mycket har också återgått till det normala. Invanda beslutssystem och tankemönster ändras inte så lätt någonstans i världen. Kurokawas kommissionsrapport kom med sju rekommendationer. Parlamentet har tagit upp hälften av dem. Det verkar ta tid, konstaterar han med en suck.

Obekväm rapport

Obekväma sanningar är inte heller populära någonstans i världen. Kurokawas rapport var obekväm, en irritation säger han, för t ex aktieägare, politiker som vill bli återvalda, och lobbyister. Men han säger att hans mål var att försöka återskapa förtroendet för Japans regering.

Utomlands fick han lovord, i USA t ex tilldelades han pris:

– De skrev att jag fick utmärkelsen för att jag ”vågat påpeka för ett liknöjt samhälle att grupptänkande kan döda”. Jag tycker det var fantastiskt skrivet och verkligen pekar på kärnan i vårt budskap.

Och inom Japan då? Ett samhälle med ett talessätt som lyder ”deru kugi wa utareru” – den spik som sticker ut hamras ned.

Uppmuntrar olikheter

– Jag uppmuntrar alltid unga att vara ”deru kugi”. Och jag trycker på att det finns en plikt att inte hålla med. Det är mycket viktigt för styrelsen av varje organisation, företag eller regering. Olika åsikter skapar nytt tänkande.

– Men i den japanska kulturen saknas det. Det finns ett grupptänkande som står i bjärt kontrast till plikten att tycka annorlunda. Särskilt inom eliten som enkelspårigt håller sig till sin senioritet i karriären. Det är ett mycket bräckligt system, säger Kurokawa.