Förra veckans tv-sända partiledardebatt, den första i brittisk historia, skakade om den politiska världen ordentligt. Liberaldemokraterna, som tagit klivet ut ur kulisserna och in i rampljuset, kunde plötsligt mäta sig med konservativa Tories i opinionsmätningarna.

Plötsligt handlade valrörelsen inte längre om kampen mellan de båda klassiska regeringspartierna, Tories och Labour, utan om tre tänkbara kandidater.

Fest i luften
Så det var med högt ställda förväntningar många bänkade sig framför den andra debatten i torsdags kväll. Stämningen utanför debattlokalen i Bristol påminde nästan om en melodifestival med stänk av valvaka. På den pampiga fasaden till konstcentret i hamnstaden projicerades bilder i färg på partiledarna i olika situationer och i luften ovanför människoskaran som samlats utanför hovrade tv-bolagens helikoptrar.

Den här gången blev det jämnare, men framförallt en framgång för Toryledaren David Cameron som i frågor om Storbritanniens roll i EU, landets engagemang i väpnade konflikter och klimatförändringarna framstod som tydligast av de tre. Och även om samtliga tre partiers företrädare utropade sig som segare, så visade det sammantagna resultatet av opinionsmätningar gjorda direkt efter programmet på en delad seger för David Cameron och Liberaldemokraternas ledare Nick Clegg.

Resultatet kan förmodligen ses som en fingervisning inför helgens opinionsundersökningar om utgången av valet.

Redan före debatten var stödet för Tories 32 procent, följt av Liberaldemokraternas 31 och Labours 26 procent, enligt en viktning av de senaste fem opinionsmätningarna som London School of Economics gjort.

Central roll
Oavsett valutgången lär dock Liberaldemokraterna spela en central roll i regeringsbildningen.

Inne i debattlokalen, inför en noga utvald publik, duckade alla tre partiledare inför frågan om de kan tänka sig att ingå i en koalitionsregering. Trots det pekar opinionsundersökningarna på att det är just det som det brittiska folket gärna vill se den här gången.

Det brittiska valsystemet innebär dock att det inte räcker med att få flest väljare i procent för att få majoritet i parlamentet. Valdistriktens sammansättning gynnar Labour, som traditionellt brukar vinna i distrikt med lågt valdeltagande.

Därmed är det som upplagt för en situation där inget parti får egen majoritet utan tvingas söka stöd över partigränsen.

TT