"Gränsen vid Ras Ajdir är full av aktivitet - åt ena hållet. Köerna från den libyska sidan mot den tunisiska är kilometerlånga. Att komma in i Tunisien kan ta en dag eller längre. De som åker in i Libyen kommer in på en timma eller mindre. Det går kollektivtaxis från Tunis till Tripoli varje dag, men inte särskilt många åker den vägen.

På andra sidan gränsen har UNHCR, World Food Programme, Röda Korset och andra hjälporganisationer satt upp tält med flera tusen flyktingar - de flesta från det svarta Afrika. I Tunisien finns också uppemot 50.000 libyer som flytt hemlandet.

Otålighet
Otåligheten i köerna mot Tunisien är stor och då och då utbryter högljudda gräl när någon bil försöker tränga sig före i de långsamma köerna. Från den tunisiska sidan står ett hundratal lastbilar och väntar på att bli inklarerade. Vad som finns i deras lastutrymmen vet vi inte, men om Kadaffi-sidan skulle vilja ta in vapen och ammunition den här vägen saknas inte transportkapacitet. En annan sak är om den tunisiska sidan låter det ske. Klart är i alla fall att Kadaffisidan kontrollerar kustvägen till Tripoli och den är en avgörande livlina för huvudstadens försörjning med livsmedel och förnödenheter. Däremot verkar det vara svårare att få in bensin och diesel. Köerna vid Tripolis bensinstationer är långa.

Här vid gränsen finns ingen känsla av panik, de flesta är tålmodiga och vet att de kommer ut förr eller senare. Men innerst inne är oron förstås stor över Nato:s omfattande bombningar, över bristen på bensin och - framför allt - osäkerheten inför framtiden.

Fruktar hämnd
Faller Kadaffi-regimen finns mycket vapen, mycket ilska och mycket hämndkänslor bland ledarens soldater och poliser. Många fruktar att de kommer att ta ut den på civilbefolkningen, gästarbetarna som är kvar och på vem som råkar stå i vägen.

Rebellstyrkorna finns 130 kilometer sydväst om Tripoli, i staden Yafran. I och omkring Tripoli har Kadaffisidan kontrollen. Nato har inga marktrupper och just nu talar mycket lite för att ledaren och hans trupper kommer att ge sig frivilligt.

Inget talar heller för att rebellerna av egen kraft ska kunna ta Tripoli - i alla fall inte just nu.

Fungerar skrämseltaktiken?
Nato försöker bryta dödläget genom att skrämma Kadaffi med sina bomber. Optimistiska uttalande från Nato-ambassadörer, president Obama och andra västledare vill ge ett intryck av att Kadaffis fall är nära förestående. Hans högkvarter Bab al-Azizya i centrala Tripoli bombas just nu sönder byggnad för byggnad.

Men frågan är förstås om det går att skrämma Kadaffi och hans soldater till underkastelse. Och få hans närmaste att hoppa av och därmed isolera ledaren. Om inte kan kampen om makten i Libyen fortsätta länge än och därmed öka pressen på västalliansen Nato att göra något ännu mera radikalt än att bomba mer och sätta in attackhelikoptrar. Frågan är bara vad."

Claes JB Löfgren