Det positiva är att något utbrett våld inte har förekommit, bortsett från uppblossande oroligheter i de norra delarna, runt Mitrovica. Positivt är också att serberna inte flytt Kosovo som befarat.

Det negativa är att Kosovo i praktiken delats. De serbiska delarna norr om floden Ibar accepterar inte styret i Pristina utan fortsätter att fungera som en del av Serbien. Risken finns att den uppdelningen permanentas.

Ofärdigt statsbygge
Negativt är också att Kosovos statsbygge fortfarande är ofärdigt. Ett 50-tal länder har erkänt Kosovos självständighet. Men flera steg återstår för att genomföra den sk Ahtisaariplanen som var grundvalen för självständigheten.

Det största problemet anses vara att det saknas en FN-resolution som skulle ge Kosovo legitimitet.

Saken har inte blivit lättare efter Rysslands intåg i Georgien sommaren 2008. Ryssland använde just Kosovo som ursäkt för sitt agerande i Georgien. Kan Kosovo bryta sig loss ostraffat, så kan Sydossetien det också.

Omvärlden har svårt att tackla båda problemen, särskilt EU, som försöker spela en säkerhetspolitisk roll på Balkan och i Kaukasus.

Serbien som inte accepterar Kosovos självständighet försöker få saken prövad i den Internationella brottsmålsdomstolen.

EU tar över
En europeisk rättsmission Eulex är på plats sedan början av december 2008 men fortfarande finns FN:s styrka UNMIK där, kanske för en lång tid framöver. En internationell civil representant ICR har ansvar för Kosovo.

I praktiken är det alltså många inblandade i styrandet av Kosovo. Besvikelsen bland kosovoalbanerna är också stor. Självständigheten innebar inte att Kosovo får styra sig självt.

Ekonomiskt har många det fortfarande mycket svårt. Det oklara läget uppmuntrar inga investerare.

Blir Kosovo ett misslyckande så är det allvarligt. Det hotar stabiliteten i området och minskar EU:s trovärdighet som politisk och militär makt. Det ger fel signaler till framförallt Ryssland, som blir allt mer aktivt i de forna sovjetrepublikerna.

Eva Elmsäter, utrikespolitisk kommentator, SVT