Hon var en freds- och miljökämpe som riskerade sitt liv i kampen för de fattigastes rätt till att leva och bruka en jord som inte utsatts för rovdrift.

Hon fick priset då, precis som hon 2004 fick Nobels fredspris, för sin framsynthet vad gäller sambandet mellan mänskliga rättigheter och miljö.

Med sitt Green Belt movement har hon sett till att mer än 30 miljoner träd planterats och gett kvinnor en utkomst, träden skyddar jorden och ger också foder till djuren.

Green Belt Movement har sedan dess spridits till ett 30-tal länder.

Plantskolorna drivs av fattiga, som därmed får en utkomst.

Hon växte upp i Mau Mau skogarna och pratade, de tillfällen jag träffade henne, om hur hennes barndoms oförstörda skogar, rika djurliv och vattenflöden framstod som paradiset. Hon fick gå i skola hos nunnor. De såg hennes begåvning och 1960 fick hon åka till USA och läsa på universitet, en chans som gavs 300 studiebegåvade kenyaner, en annan person på samma plan var Barack Obamas pappa.

Hon blev veterinär och hennes arbete åter i Kenya tog henne ut i skogarna där hon såg hur skövling och utarmning av skogarna var svårast för kvinnorna som ofta är familjeförsörjare och ansvarar för jordbruket.

Hon var sedan dess en outtröttlig och i sitt hemland Kenya kontroversiell kämpe för att skydda naturresurserna. Hon fängslades upprepade gånger.

Efter att ha vunnit Nobels fredspris blev hon alltmer kontroversiell i sitt hemland. Hon blev med tiden biträdande miljöminister men kom aldrig överens med vad hon ansåg vara en korrupt elit. Hon försökte bli president och startade också Kenyas första gröna parti.

Efter Nobelpriset ägnade hon sig mest åt internationellt opinionsarbete i miljöfrågor. Beskedet om hennes död kom som en chock i Kenya. Hon hade inte talat om att hon led av cancer. Hon blev 71 år och världen förlorade en kvinnlig pionjär som hela livet stod på de utsattas sida.

Erika Bjerström, SVT