Den vanligaste frågan är vilken sida som segrar. Frågan kanske formuleras på ett annorlunda sätt, men innebörden är alltid densamma. Det är frågan som nästan alltid ställs i direktsändning till reportern som, förhoppningsvis, befinner sig mitt i konfliktområdet. Och varje gång är den lika svår att svara på.
-Det är svårt att sia, sa den vise. Särskilt om framtiden.

Jag bläddrar genom mina minnesanteckningar från resan som tog mig och fotograf Kristian Sigurjonsson från lugna Tobruk i östra Libyen till nervösa Ajdabiya nära fronten. Vilken sida segrar?

Uppslutningen på fredagsbönen i Benghazi är massiv. Tusentals män och bakom ett staket, ett hundratal kvinnor som skanderar "frihet" och "bort med diktatorn". Glada barn med ansikten målade i revolutionens färger viftar på flaggor och formar fingrarna till segertecknet, ett V.

Lyckan vände
På fredagseftermiddag kommer uppgifter från fronten att Kadaffis styrkor är på väg att krossa motståndsrörelsen. Det är färre glada ansikten på gatorna här i rebellernas fäste. Under natten hörs skottlossning och två större explosioner.

På pappret har Kadaffis armé övertaget. Ett stort antal stridsvagnar. Förvisso av äldre ryskmodell, men med betydande skadeverkan. Kadaffis styrkor har artilleri, attackflyg och uppskattningsvis mellan 2000 och 5000 soldater vid fronten. Rebellarmén består av ett mindre antal yrkessoldater som vänt diktatorn ryggen samt ett stort antal civila som har liten eller ingen erfarenhet av att hantera vapen.

De saknar nästan helt tyngre militär materiell. Det som förvånar mig och andra journalistkollegor är att striderna vid Ras Lanouf och Brega pågått så länge.

Framtiden avgör
Striderna förs längs den huvudväg som löper längs kusten och för en styrka som förfogar över stridsvagnar, artilleri och attackflyg borde det ha varit en enkel uppgift att smula sönder motståndet på kort tid. Det spekuleras att Kadaffistyrkorna går långsamt fram för att inte drabbas av det internationella samfundet.

Jag tror att det handlar om bristande stridsvilja och dålig försörjning av krigsmateriel. Det råder ingen tvekan om att rebellerna tappar mark och förr eller senare tvingas de retirera norrut mot fästet i Benghazi.

Det är först då vi får svar på vilken styrka Kadaffis armé verkligen har. Det är långa avstånd och det tar tid att flytta fram stridsvagnar och artilleri, vilket tär på försörjningslinjen. Miljonstaden Benghazi kommer att bjuda hårt motstånd och det kan ta flera veckor eller till och med månader att erövra staden. Väljer rebellerna att dra sig norrut till bergiga områden har de fördel av terrängen, det är hopplöst att föra gerillakrig i ett ökenlandskap.

Kadaffi har sannolikt möjlighet att vinna viktiga militära slag. Han kanske kommer att vinna kriget.

Men de flesta libyer är djupt missnöjda med Kadaffis mer än fyra decennier långa styre. Han har förtryckt dem, han har tagit från dem deras universella rättigheter och han har vanskött landets ekonomi.

Nu har libyerna fått smaka på friheten. Revolutionen kommer att segra. Kanske inte i år. Kanske inte nästa. Det kommer att ta tid. Men det går inte att vända utvecklingen, Kadaffis dagar är räknade.

Henrik Silver Samuelsson
Tobruk, Libyen
henrik.samuelsson@svt.se