Han heter Tolbert G. Nyenswah och är biträdande hälsovårdsminister.
– Kom klockan åtta, säger han.
Platsen är 18 Street i Monrovia, där själva generalstaben för kampen mot ebolan finns i Monrovia.
Vi kommer fem i åtta, blir placerade i en redan stekhet foajé varifrån vi ser olika dignitärer passera revy framför två mycket vackra unga kvinnor som skriver in alla besökare i en liggare.
Svårt att få till intervju
Klockan kvart i nio kommer Tolbet G. Nyenswah insvepande med en imponerande hastighet, en av de unga kvinnorna nickar uppmuntrande och visar med en handgest att vi ska följa Tolbert uppför trapporna. Väl där uppe försvinner han in i ett möte och vi placeras nu i en lika stekhet foajé i vilket det finns en sittgrupp i svart läder.
Efter en timmes möte kommer Tolbert ut och säger att han måste till hälsovårdsministeriet, men att vi kan ringa honom klockan ett. Vi reser oss uppgivet och när jag ringer honom klockan ett säger han förvånat:
– Sveriges Television? Kom klockan åtta i morgon.
Häller alkogel på mikrofonen
Vi är på adertonde gatan fem i åtta nästa morgon. Tolbert dyker upp med en jättedelegation från EU klockan nio och försvinner in i ett nytt möte. Klockan tio är mötet klart. Under tiden har vi hunnit prata med en kvinnlig säkerhetskoordinator från World Food Programme, en engelsk frilansfotograf, en amerikan från amerikanska smittskyddsmyndigheten och några bekanta från hotellet vi bor på.
Nu får vi äntligen intervjun. Tolbert G. Nyenswah börjar med att hala in vår myggmikrofon med sladd.
– Jag vet ju inte var ni varit, säger han och häller alkogel över den.
Intervjun blir bra och den biträdande hälsovårdsministern är numera mycket nöjd med de insatser det internationella samfundet gör. När intervjun är klar ber vi om ett brev som ger oss rätt att besöka landets ebolakliniker.
– Inga problem, säger Tolbert och ler.
Försvinner till nytt möte
Men innan hans manlige sekreterare Mulbah hunnit skriva ut brevet försvinner Tolbert till ett nytt möte. Vi tittar på det snygga brevet som saknar underskrift och med den efterföljande så avgörande stämpeln.
– När tror du ministern kan skriva på brevet?, frågar vi.
– Snart, mycket snart, säger Mulbah uppmuntrande.
– Men när?, envisas jag.
Mulbah ger mig sitt telefonnummer och ber mig ringa senare i eftermiddag. Klockan är nu elva på torsdagsförmiddagen. Men efter ett tiotal samtal under två dygn har vi fortfarande sett röken av det fina brevet. De sista samtalen förblir obesvarade. Sent på fredagseftermiddagen ger vi upp hoppet om det fina brevet.
Istället bestämmer vi oss för att åka till ebolaklinik utanför Monrovia, en klinik som drivs av en amerikansk frivilligorganisation och som tar emot oss utan regeringsbrev. Tipset om kliniken fick vi av den engelske frilansfotografen. Så timmarna på adertonde gatan var ändå, när allt kommer omkring, inte förgäves.