Redan innan vi passerat den första sanitetskontrollen bärs en död pojke bort på bår. De senaste dagarna har mer än tio personer dött dagligen i de tre stora tälten som rests innaför murarna till ett tidigare missionssjukhus. Just nu vårdas 120 patienter inne i högriskområdet, men utanför väntar en växande skara av misstänkta ebolafall på att bli omhändertagna.
– Bara när någon dör kan vi släppa in nya patienter, säger Stefan Liljegren som basar äver MSF:s klinik här i Paynesville.
Kliniken kan inte ta emot alla
De nyanlända sitter på platstolar eller ligger på marken i väntan på att bli insläppta. Men kliniken här kan bara ta emot en bråkdel av alla som inte bara behöver vård, utan också isolering för att inte föra smittan vidare till sin familj.
Bullret från generatorer och traktorer som bereder marken för att sätta upp nya tält gör att folk nästan skriker när de pratar med varandra.
– Målet är 400 platser, säger MSF:s pressansvarige, amerikanen Tim Shenk.
”De flesta dör”
I en av slussarna ut från högrisk området desinficeras Annelie Eriksson, svensk sjuksköterska från Stockholm. Dödstrött och blek av svett efter två timmar inne i helvetet sprutas hon med desinfektionsmedel och mödosamt tar hon av skyddsdräkt, handskar och ansiktskydd, persedlar som sedan bränns i en stor tunna inne på högriskområdet.
– Det händer att folk överlever. Vi vet inte varför. Men de flesta dör. Ändå är det bättre att de dör här än hemma eftersom risken för att de smittar sin egen familj minskar. Dessutom ser vi till att kropparna bränns, säger Annelie Eriksson.
Arbetar dygnet runt
Vid middagstid öser ett häftig tropisk regn ner över kliniken och alla som kan söker skydd. Men de väntande patienterna sitter snart i en mindre sjö och skickas hem med ett litet kit innehållande handskar och klorin.
– Det känns tungt att behöva skicka hem dem. Men vad ska vi göra?, undrar Stefan Liljegren uppgivet.
Ändå arbetar personalen på, timme för timme, dag för dag. 34 utlänningar och 300 liberianer. Och även om epidemin just nu har övertaget, är de ändå ett exempel för ett allt mer frustreat Liberia att omvärlden inte har glömt det lilla landet helt och hållet.