I mässen på Northern Lights undervisar löjtnant Tony Forsberg i bugg, den sista danslektionen innan den svenska fanan halas på lördag.  Avståndet till lerhusen som omger campen är bara någon kilometer. Men det mentala glappet mellan världarna i husen och i den svenska lilla biotopen kunde inte vara större.

Anna Vera Eriksson gör vad hon för överbrygga avståndet: hennes tolkskolepersiska har under flera missioner i Mazar slipats till ledig dari när vi fotpatrullerar mellan nyfikna barn, kvinnor i burka och män som förundrade sluter upp runt den blonda svenskan med ett automatvapen hängande på magen.

Avspänd stämning

Det är något avväpnande över den svenska truppnärvaron. På Northern Lights delar män och kvinnor logementen och duschar, otänkbart inte bara i det djupt konservativa afghanska samhället utan också i den betydligt större tyska campen några kilometer norrut, vid flygplatsen.

Stämningen på Northern Lights är avspänd, diciplinen fokuserar mera på hygien, säkerhet och vapenvård än officerare som markerar makt. Förhållandet till den afghanska militären präglas av ömsesidig respekt. En mera intensiv fas med inslag av strider i de fyra provinser svenskarna haft ansvaret för, har under de senaste åren avlösts av rådgivning, mentorskap och utbildning av afghanska kollegor.

Afghanistan – ingen fristad

Efter 2014, så är det tänkt, ska bara 50 svenska officerare finnas kvar i Afghanistan. En epok går i graven. Så, var insatsen värd alla uppoffringar och alla miljarder? Frågan är omöjlig att svara på om inte också det större sammanhanget tas in i kalkylen.

Omvärldens intresse för talibanernas bisarra medeltida stat var på sin höjd förströdd fram till terrorattackerna mot USA den elfte september 2001. När det stod klart att attackerna planerats av al Qaida, som i Afghanistan fått en fristad av talibanerna, sattes plötsligt supermakten USA:s hela krigsmaskin in mot mullah Omars skäggiga krigare och utgången var given. Det tog bara två månader innan han drevs på flykten.

Och efter tolv år kan USA, Nato och omvärlden nu konstatera att Afghanistan inte blivit någon fristad för nya al Qaida terrorister, ett av de uppgivna målen med kriget mot talibanerna. Ett annat mål var att skapa stabilitet och säkerhet för afghanerna efter de blodiga åren av sovjetisk ockupation, fyra år av inbördeskrig mellan skrupellfria krigsherrar och fem år av medeltida talibanterror.

Bildt: Närvaron uppskattas

Nästan tolv år senare har närmare 20.000 civila fallit offer i kriget mellan de USA-ledda Nato-styrkorna och talibaner, olika terrornätverk och kriminella krigsherrar. Fortfarande är det långt kvar till säkerhet och stabilitet i den plågade nationen, ett annat av de uppgivna målen med USA:s krig.

Hur står sig då den lilla svenska insatsen i det större sammanhanget? Kritikerna hävdar att det tidigare alliansfria Sverige nu i praktiken blivit en del av västalliansen Nato.  Samma sida hävdar också att de nio miljarderna hade gjort större nytta om de satsats i civila biståndsprojekt.

Alliansregeringen, de flesta socialdemokrater, och Miljöpartiet säger: ingen utveckling utan säkerhet. Och den svenska insatsen har bidragit till stabilitet och säkerhet i de fyra provinser i norr Sverige haft ansvaret för, hävdar insatsens försvarare.

Statsminister Fredrik Reinfeldt säger att Sveriges förhållande till Nato avdramatiserats och ser inga problem med det. Utrikesminister Carl Bildt menar också att Sveriges insats uppskattats av Nato och att det är ”bra för vår säkerhetspolitiska trovärdighet”. Kritikerna undrar dock vad vår säkerhetspolitiska trovärdighet har med Afghanistan och afghanerna att göra.

Buggar på campen

Talibanerna är hursomhelst fortfarande en styrka att räkna med, enligt en av världens främsta Afghanistankännare, den pakistanske journalisten Ahmed Rashid. Och om inte den nye presidenten, som i höst tar över efter Hamid Karzai, lyckas förhandla fram ett fredsavtal med talibanerna, tror Rashid att talibanerna kommer att över landsbygden, framför allt i de södra och östra delarna av landet nu när större delen av de utländska styrkorna åker hem.

Och han ser framför sig hur den afghanska regeringen förskansar sig i huvudstaden Kabul och de större städerna, samma situation som rådde innan talibanerna tog över landet 1996. Med andra ord: tillbaka på ruta ett.

När löjtnant Forsbergs bugglektion är över och den afghanska sammetsmjuka natten lägger sig över mäss, matsal, kontor och logement, är frågorna på Northern Lights av mer praktisk natur: att anpassa elsystem, vattenförsörjning och byggnader till afghansk standard när de i juni tar över den svenska campen. Men alldeles oavsett hur utvecklingen i Afghanistan kommer att bli, är det mycket lite som talar för att några bugglektioner kommer att hållas på Northern Lights när löjtnant Forsberg och hans kamrater rest hem.