Han har besökt såväl rebellkontrollerade områden som det Kadaffistyrda Tripoli.
Senast besökte Claes rebellfästen i Nafusabergen väster om Tripoli för två veckor sedan.

Hur var stämningen?
-Den var god, de flesta var optimistiska och räknade med att Kadaffi och Tripoli skulle falla inom kort. Jag tycker det är genomgående för alla rebellkontrollerade områden vi har besökt att moralen är hög, både bland de stridande och civila.
-Stödet för rebellernas sak känns starkt och genuint och har inte förändrats under månaderna av strider.
-Det fanns förstås enstaka undantag från den allmänna glädje, vi talade till exempel med en man som just fått sitt hus förstört av en av regimens Grad-raketer. Men på det hela är stämningen på rebellsidan vänlig och inbjudande.
-Där är en tydligt skillnad mot Tripoli, där det fram till nu varit spänt och nervöst, ibland nästan lite fientligt.

Hur ser stödet för Kadaffi ut?
-Ja uppenbart har det avtagit. När jag var där första gången efter att striderna utbrutit, i mars, så kunde regimen samla 50.000-60.000 anhängare på Gröna torget.
I juni såg man inte röken av de massorna. Visst har det funnits ett stöd för Kadaffi, men mitt intryck är att det handlat mycket om egenintresse, att man har tyckt sig tjäna på det.
Det kom inte från hjärtat.

Det har talats om motsättningar mellan olika rebellgrupper från öst och väst?
-Visst finns det skillnader mellan rebellerna i öster, kring Benghazi och de i väster i Nafusabergen. Där är en stor del av befolkningen berber, som har undertryckts under Kadaffi-regimen, och det är en drivkraft i motståndet. Men man ska nog inte överdriva skillnaderna. Kontakterna har varit många och täta mellan de olika delarna. Rebellsidan har till och med upprättat en flyglinje mellan Benghazi och Nafusaregionen, med ett par turer varje vecka. På den vägen har både soldater och vapen kunnat förflyttas.

Hur ser libyerna på framtiden?
-Det är lite svårt att säga. Libyen saknar praktiskt taget ett civilsamhälle och diskuterande kultur som finns t.ex. i Egypten. Mest handlar det om att nu bli fria från Kadaffi. Det är ju inte så att libyerna nu delar upp sig på liberaler och konservativa och socialdemokrater och drar upp riktlinjer.
-En sak som är påtaglig är att det religiösa trycket har lättat. Kadaffi "kidnappade" islam och drog in den i sitt eget politiska projekt, och moskéerna blev mer platser för övervakning än för religionsutövande. Nu strömmar folk till fredagsbönen.

Finns det en risk för att pendeln slår över mot islamistisk extremism?
-Den risken finns ju alltid i regionen, men ännu så länge handlar det mest om glädje och bejakande.

Vad tror du själv om Libyens framtid?
-Det är naturligtvis omöjligt att säga något säkert, men det finns åtminstone en positiv faktor i att landet har tillgång till en eftertraktad produkt, nämligen olja. Det bör garantera vissa inkomster som i sin tur kan användas för att fördela ett välstånd. Lite som Kadaffi faktiskt gjorde i början, innan regimen blev alltför korrupt.
-Landet är ju egentligen kolonial konstruktion och består av delar som inte riktigt hänger ihop, främst Tripoli-området i väster där den politiska makten har funnits och Cyrenaica i öster där de mesta resurserna funnits. Men man ska nog inte dra för stora växlar på det. Landet har varit självständigt sedan 1951, tror jag, och det finns alla möjligheter att hålla fast en libysk nationell identitet.

Vad kan hota det?
Antingen om motsättningar skapas om oljan, eller mellan landets klaner som fortfarande är viktiga, eller framför allt om folk känner att för mycket av den gamla maktapparaten finns kvar, om samma människor fortsätter att styra. Lite av det som vi nu kan se i Egypten. Då kan det bli problem.

Torbjörn Jacobsson
torbjorn.jacobsson@svt.se