Han är ung, påstridig och på dålig engelska får vi veta att han bott i London ett år, att al-Jazeera ljuger och att Tripoli är en av världens mest lugna städer.

Said är reseledare för vår lilla grupp av journalister, på väg ut ur Libyen - genom gränsstationen Ras Ajdir på den libysk-tunisiska gränsen - efter veckor på regimhotellet Rixos i den libyska huvudstaden.

Said sitter bredvid chauffören som i 120-130 rattar bussen med mycket små marginaler under omkörningar som får den brittiske Reuterfotografen framför mig att låtsasbromsa med fötterna och krama stolsryggen.

Said är från Benghazi, men lyckades ta sig till Tripoli via Egypten. En del av den folkomflyttning som pågått sedan oroligheterna började i början av februari.

Vem som hamnar var har inte alltid med politiska sympatier att göra. Om inte Said haft en lägenhet, ett socialt nätverk och ett bra jobb som TV-reporter i Tripoli hade han troligen med samma emfas försvarat rebellernas sak i Benghazi istället för Kadaffiregimens - i dag inför uttråkade västjournalister, en minst sagt otacksam publik dödstrött på Kadaffiregimens propaganda.

"Al-Jazeera sa i dag att vägen till gränsen är stängd. Titta, var nånstans är den stängd?"

Said har rätt - och fel.

Rätt för att vägen till gränsen är öppen, även vid staden Zawiya, varifrån strider mellan rebeller och regeringsstyrkor rapporterades i lördags. Då stängdes vägen av och alla bilar omdirigerades in på små sandiga vägar mellan olivlundarna av nervösa soldater. Men fel för att Said försöker få oss att tro att allt är normalt igen bara för att vägen är öppen.

Ingenting längs vägen mellan Tripoli och Ras Ajdir är normalt. Vägspärrar är betydligt fler än när vi åkte in för en vecka sen, tomma stridsvagnstrailers står här och där och över allt poliser och militärer. Köerna till bensinstationerna är patetiska och ute i sanden vajar byggnadskranar i halvfärdiga byggnadsprojekt.

Saids försök att vinna sympati i bussen går trögt. Han vänder sig mot mig och frågar om jag varit i Bagdad. Jag nickar.

"Vilken stad är farligast? Bagdad eller Tripoli?"

Han vill att jag ska säga att Tripoli är ett under av normalitet - i jämförelse. Jag gör honom till viljes och för första gången ler Said ett nöjt och uppriktigt leende. En stund senare är vi äntligen framme vid gränsen. Reutersfotografen tänder en cigarrett och säger:

"No more Tripoli for me - I've had it. Tonight I'm gonna get pissed."

Claes JB Löfgren
claes_jb.lofgren@svt.se