Khaled är en del av Kadaffis pressapparat här på hotell Rixos och hans jobb är att hålla oss journalister på gott humör med löften om att få filma de kilometer långa köerna till Tripolis bensinstationer, frisörsalonger, livsmedelsaffärer, hamnen och, ja, vad vi vill.

Alla nyhetsteam här har gått igenom samma eklut; att försöka få en lista på vad vi vill göra utskriven på hotellets skakiga skrivare, vilket brukar lyckas efter två timmars förhandlingar med en alltid lika artig som ineffektiv hotellpersonal, överlämna listan till presstalesmannen Moussa Ibrahim som slår ut med armarna och säger: "i morgon, i morgon får ni gör allt på den där listan".

"Allt?" svarar vi klentroget och känner att vi kanske är ett scoop på spåret, det första team som får filma kaoset runt bensinstationerna, blockadens och sanktionernas vardag i Kadaffifästet Tripoli.

"Allt", försäkrar en leende Moussa och hänvisar sedan till Libyens svar på Danny de Vito, Khaled. Senast halv tio i morgon, säger en leende Khaled, kommer en bil med chaufför och hämtar er.

Vi börjar dagen med en glad och förväntansfull frukost vid åtta-tiden, sitter parkerade i hotellvestibulen med fulladdade batterier, vattenflaskor och utrustningen nedpackad i ryggsäckar redan vid nio, även om vi är införstådda med att tidsangivelsen är libysk.

Busstur, kanske?
Men när klockan börjar närma sig halv tolv känns en avstämning med Khaled allt mer akut. Nu är han förstås som uppslukad.

Hittar honom ute på hotellgården efter en halv timmes letande, där han lite svävande undrar om vi kanske istället vill åka med en busstur till en tillställning som firar 42 års-minnet av USA:s evakuering av Wheelus-basen här i Libyen.

När vi håller fast vid ursprungsplanen sätter han upp tio fingrar och säger: "Tio minuter", en gest han upprepar varje gång vi ertappar honom under hans lika vessellika som outgrundliga förflyttningar i Rixos hotelletablissemang.

Plötslig bensinbrist
Vid fem-tiden har vi, precis som tidigare Sky, Russia Today, Wall Street journal, Süddeutsche Zeitung, Rai och alla andra här, börjat inse att vi inte ska få något scoop.

Det finns en bil och en chaufför, säger han, men tyvärr ingen bensin, en bensinbrist som uppenbarligen inte gäller Kadaffikoryféernas bensinslukande bilar ute på Rixos parkering.

"I morgon, i morgon ska ni få låna min bil, jag lovar", är det sista jag hör från Libyens Danny de Vito innan mörkret faller över ett Tripoli insvept i ett allt svagare trafikbrus och det dova suset från Nato-planen nånstans däruppe bland molnen.

Claes JB Löfgren
claes_jb.lofgren@svt.se