-Sedan Kadaffis trupper drog sig tillbaka från Misratas stadskärna slutade jag använda skottsäker väst och hjälm - nu skjuter de bara raketer och inga hjälmar eller västar i världen stoppar Katausjas.

Evan Themlakis har varit i Misrata i sex dagar som säkerhetrådgivare åt tv-bolaget Al Jazeeras TV-team, men han säger att vill tillbaka. Han är, precis som vi alla, imponerade av rebellerna och stadens förmåga att försvara sig.

Vi befinner oss på färjan Red Star One och det är en timme kvar till Benghazi. Vi lämnade Misrata den 27 april klockan fyra på eftermiddagen. Ombord finns bland annat 850 afrikaner från Niger, ett femtiotal libyska familjer, ett tjugotal journalister och en mycket svårt skadad 24-årig fransk bloggare.

Blev träffad av krypskytt
Han kom till Misrata utan något uppdrag, alldeles på egen hand, och träffades av en krypskytts kulor i halsen 500 meter från Hakimsjukhuset, till fots på väg till sin tillfälliga bostad. Allt talar för att den unge mannen kommer att tillbringa resten av sitt liv i rullstol, förlamad från halsen och neråt. Om han överlever.

Mediefolket har hittat en plats vid sidan av besättningens mäss och medan libyer och afrikaner ber dagens näst sista bön, vid solens nedgång, kommer den albanska besättningen med lådor av öl till törstiga journaliststrupar.

Här finns CNN, Al Jazeera, AP, Daily Mail, Libération och en hel del frilansar. Alla diskuterar gårdagens beskjutning av Misrata, när raketerna slog ner i hamnområdet och Kadaffis soldater försökte inta hamnen, den belägrade stadens enda livlina till yttervärlden och där rebellerna har mycket stora lager av bensin och diesel i cisterner.

Kadaffi behöver bränslet själv
Det är därför bilarna fortfarande rullar i den sedan två månader belägrade staden. Och det är därför Kadaffis soldater inte träffat cisternerna: hans trupper behöver själva de stora bränsleförråden efter en allt större brist på bränsle också på Kadaffisidan. Inga krig kan föras utan bensin och diesel.

Alla har samma uppgifter. Kadaffis soldater var verkligen på väg in i hamnområdet i en konvoj av Toyota pickups när Natoflyget stoppade framfarten med några välriktade raketer. Det ryktas om franska rådgivare på rebellsidan i Misrata, men ingen vet säkert. Kadaffis raketer förstörde hursomhelst 300 Toyotabilar i hamnområdet och ännu 24 timmar efter träffen brinner lagret med en svart tjock rök.

Diskussionerna handlar mycket om risker. Under de senaste två veckorna har journalister kommit och gått, rebellerna har organiserat ett mediecenter som försöker förse nyhetsteamen med chaufförer, tolkar och nånstans att bo.

Under den här tiden har striderna varit koncentrerade till vissa delar av staden, framför allt längs den långa Tripoligatan. Striderna har varit förutsägbara och lätta att undvika. De som, i likhet med det brittiska fototeamet, ändå tog sig till frontlinjen tog stora risker. Två av dem dödades också av granatsplitter för en vecka sedan.

Raketerna svåra att skydda sig mot
Men sedan Nato lyckats bryta Kadaffisidans försörjningslinje in till stadens centrum, drog sig hans soldater tillbaka. Och det är därför de nu skjuter raketer. De kan landa var som helst och är mycket svårare att skydda sig emot.

Det har helt enkelt blivit mycket farligare att bevaka belägringen av Misrata, ett faktum som gjorde att vi bestämde oss för att åka tillbaka till Benghazi med Red Star One istället för att stanna. Vi fick ändå fyra timmar i den belägrade staden och kunde göra ett kortare reportage därifrån.

Nu sitter vi tillsammans med kollegerna och spekulerar om framtiden. Hur länge håller Kadaffi ut? Får han olja, vapen, och ammunition från Algeriet, via Niger och Tchad? Hur pass effektiva, eller ineffektiva, är egentligen Nato? Vad kan bryta dödläget? Ingen vet, men all har åsikter.

850 afrikaner huttrar på däck
Samtidigt huttrar 850 afrikaner från Niger i den svala kvällsluften ute på Red Star Ones tre däck: på stolar, bänkar och bara durken. Köerna till de få toaletter som är öppna för dem löper längs hela skrovsidan.

Klockan tio på förmiddagen har den gamla danska färjan lagt till i Benghazis ödsliga hamn. Och medan den unge fransmannens ambulans rullar ut ur färjans bildäck, nyhetsteamen skyndar vidare mot nya deadlines är afrikanerna fortfarande kvar ombord. De har inga deadlines och får finna sig i att deras rörelser bestäms av andra än de själva. De är alla unga män och de flesta har jobbat på Misratas stålverk. Nu är de snart, med FN-organet I.O.M:s hjälp, tillbaka där deras resa började, i det utfattiga och dysfunktionella Niger.

Claes JB Löfgren