Det skulle inte förvåna mig om Assad sitter kvar i Syrien om ett år, säger mellanösternexperten Chris Philips vid Londons universitet till nyhetsbyrån Reuters med anledning av ettårsdagen av upproret mot Bashar al-Assads regim i Syrien.

Det är ungefär så tankarna går hos många som sysslar med den syriska krisen. Det är ingen som ser någon lösning.

Militär övervikt
Någon har hackat sig in i al-Assad-familjens e-mailkonto. Uppgifterna finns i brittiska Mailen visar en isolerad familj som lever ett lyxliv och som har tagit råd från Iran om hur man ska behärska krisen.

Men trots rådvillheten har Assad lyckats hålla ut ett helt år. Han har med sin starka militära övervikt kunnat slå ner oppositionen. Den Fria Syriska Armén, som oppositionsarmén heter, har inte lyckats hålla stånd i till exempel staden Homs.

Enorm splittring
Hittills har enligt FN-uppgifter 8.000 människor dödats. (Och den syriska regimen hävdar att 2.000 poliser och soldater dödats av de oppositionella.)

På egen hand verkar det inte som om inhemska syriska krafter kan störta regimen. Det beror på en enorm splittring av oppositionen inom landet - i upp till hundra olika grupper, uppges det.

Ingen militär insats
Utlandet har, i sitt förtvivlade letande efter en samtalspartner, erkänt det "Syriska Nationalrådet" som verkar utanför landet, men det är också splittrat och har knappast stöd inne i landet.

Hittills har västländer och arabstater helt tagit avstånd från en militär insats av det slag som störtade Kadaffi i Libyen, alltså att man skulle understödja de oppositionella genom att bomba syriska ställningar.

Israel dras in?
Landet är tättbefolkat och sådana aktioner skulle troligen tvinga fram ytterligare krigshandlingar: Syriens stöttepelare Iran skulle ingripa - och det skulle i sin tur troligen få Saudi-Arabien att ingripa på oppositionens sida.

Ett regionalt krig skulle kunna bli följden, ett krig där Israel troligen skulle dras in genom att Syrien- och Iran-stödda grupper i Libanon (norr om Israel) och i Gaza-området (söder om Israel) också skulle aktiveras.

Inbördeskrig
Det finns lika stor risk för ett ännu blodigare inbördeskrig. Befolknings- och religionsstrukturen i Syrien är komplicerad.

Upproret mot regimen drivs främst av sunnimuslimer, som är i majoritet. Den styrande eliten är däremot den närmast shiitiska alawitiska minoriteten. De två folkgrupperna skulle ställas mot varandra och få stöd av det sunnitiska Saudi-Arabien respektive det shiitiska Iran.

Kristna oroas
Men bilden är mer komplicerad än så: För det finns till exempel cirka 10 procent kristna (över 2 miljoner) i landet som idag åtnjuter religionsfrihet.

De kristna tiger mest och vill inte stöta sig med regimen. Varje form av västligt stöd till oppositionen skulle kunna hota denna tiondel av landets befolkning.

Kört fast
Diplomatiskt har Syrien-krisen kört fast. Ett exempel på den maktlöshet en del västländer känner är att man stängt sina ambassader i Damaskus. Det finns ingen större tilltro till diplomati.

Det beror också på att Kina och Ryssland stoppat resolutioner i FN:s säkerhetsråd som fördömer Assad-regimen. Orsaken är att Ryssland inte vill mista en militärbas i Syrien - och att båda länderna är mot utländskt ingripande mot inre missförhållande.

Svälta till uppror?
Och Ryssland och Kina har Tjetjenien och Tibet som egna bakgårdar.
De är livrädda för att världssamfundet plötsligt ska börja rota i inre ryska och kinesiska angelägenheter.

Det enda som västmakter nu kan hoppas på är att de ekonomiska straffåtgärderna tvingar regimen på fall genom ytterligare protester. Men att svälta ett folk till uppror är inte en särskilt etisk metod, och frågan är om den ens kan ge resultat.

FN-resolution
På fredagen ska FN:s speciella sändebud för Syrien, förre generalsekreteraren Kofi Annan, lämna en rapport om sina samtal med Bashar al-Assad.

Det kan kanske leda till att FN:s säkerhetsråd får till stånd en resolution om Syrien, som kanske kan stödjas även av Kina och Ryssland.

Lika goda kålsupare
Men det är tveksamt om en sådan resolution överhuvudtaget får något resultat. Assad har visat sig kunna stå emot hittills. Resolutionen kan bli totalt urvattnad.

Det både Ryssland och Kina vill åstadkomma är att utpeka regimen och oppositionen som lika goda kålsupare. Båda ska inställa sina krigs- och protesthandlingar samtidigt.

Spöklik jämförelse
Kvar står sedan frågan vad man gör med Assad och hans ledargarnityr. Arabstaterna kräver att han ska avgå. Men ingen vet hur det ska gå till. Den dystra sanningen är att världssamfundet sällan har stått så handfallet inför en kris.

Bo Inge Andersson
bo_inge.andersson@svt.se