När man för ett år sedan slöt ett preliminärt avtal med Iran – i väntan på ett definitivt – sågs detta som en enorm framgång och ett stort hopp för världen.

Äntligen hade omvärlden och Iran börjat tala med varandra. Det ställdes stora förhoppningar på den nya presidenten Hassan Rohani, som anses vara reformvänlig.

Det är sex länder som nu förhandlar med Iran om ett definitivt avtal: Frankrike, Kina Ryssland, Storbritannien, Tyskland, och USA. Förhandlingarna har pågått ett år nu.

Kan lösa andra problem

Vad det handlar om är att de sex länderna vill ha ett avtal som innebär att Iran inte ska kunna skaffa sig kärnvapen. Om Iran skaffar sig kärnvapen är risken att fler stater i instabila regionen skaffar sig sådana.

Ett definitivt avtal med Iran skulle kunna lösa många låsningar i Mellanöstern. Iran skulle kunna bli en partner till USA och andra väststater och hjälpa till att lösa många motsättningar i området.

På det sättet har president Obama fäst stora förhoppningar vid projektet. Men den stora frågan är om det blir någonting av.

Hinder på hemmaplan

Obama menar att chansen att lyckas ligger på 40 till 50 procent. Han har ett stort problem på hemmaplan: Även om det skulle bli ett avtal finns det risk att det stoppas i USA:s senat av den nyvalda republikanska majoriteten och av en rad kritiska demokrater.

På den iranska sidan behöver Rohani ett avtal där han kan visa att han dels lyckats häva de ekonomiska straffåtgärder (sanktioner) som vilar över Iran och som försvagar dess ekonomi. Till exempel är Irans möjligheter att sälja sin olja starkt inskränkta.

Detta är den viktigaste frågan för Iran – och det är senaten i USA som måste fatta beslut om man ska häva sanktionerna.

Inte skada nationalstoltheten

Dels måste Rohani få ett atomavtal som på något sätt visar att Iran inte ger upp sin uttalade åsikt att man ska ha rätt att driva sitt program utan sådana hinder som kan skada nationalstoltheten.

Det har nämnts att avtalet ska konstrueras så att Iran inte med kortare varsel än ett år skulle kunna bygga en atombomb. Men det står i motsättning till vad senaten vill – den vill att man ska ha absoluta garantier för att Iran aldrig kan skaffa sig en bomb.

Det finns kritiker av hela projektet – till exempel Israel – som menar att både USA och de andra deltagarna är så ivriga att lösa den här frågan att de låter Iran slippa undan med får låga krav.

En nyckelroll innehar Ryssland, som just har tecknat avtal om att bygga fler kärnkraftverk i Iran.

Viktig rysk roll

I en deal skulle Ryssland kunna spela en viktig teknisk roll. Bland annat skulle det kunna förse Iran med kärnbränsle i framtiden – så att Iran alltså inte själv behöver förädla (anrika) uran.

Det stora stridsämnet verkar vara nu hur många centrifuger Iran ska få behålla för anrikning av uran.

Förädlingen i centrifuger kan göras så att man bara får upp till 5-procentigt uran. Det är vad som maximalt krävs i ett fredligt kärnkraftverk.

Problemet är att man kan använda centrifugerna för att höja andelen uran upp till en nivå där det kan användas till kärnvapen.

Ökat motstånd?

Det finns olika uppfattningar om chanserna att tidsfristen den 24 november hålls. Det finns en del planer på att förlänga fristen.

Men samtidigt är frågan om en förlängning innebär att motståndet mot ett avtal ökar båda i USA och i Iran.