Det var någon gång i slutet av november, tror jag. 2007, alltså. Jag satt i i SVT:s morgonsoffa och yttrade de oförglömliga orden: Att det blir Giuliani som blir republikansk kandidat, och Hillary Clinton som blir den demokratiske kandidaten - det vet vi...

God natt, jord är kanske det bästa betyget på det jag sa i Gomorron Sverige. Men så var det då. Många satt i olika soffor i diverse tv-bolag världen över och sa samma med stor övertygelse.

Det blev annorlunda
Så fel vi fick. I modern tid är detta USA:s märkligaste och mest uppmärksammade valrörelse. Med ett historiskt resultat: USA får en svart president.

Första halvleken var nominerings- eller primiärvalen som började redan den 2 januari i Iowa.

Hos republikanerna kollapsade John McCains primärvalskampanj sommaren 2007. Brist på pengar och organisation var orsaken.

Så republikanerna hade ingen given kandidat. Förre New York-borgmästaren Rudolph Giuliani förlorade på övermod och lättja: Han gick in i valet på ett sent stadium. Efter hans tal på partikonventet menar jag att han aldrig kunnat ena nationen på grund av sin elakhet.

Första fröet till fiaskor
Mitt Romney var mormon och alltför näringslivsbunden. Och hade troligen svepts med i finanskrisen, han också. Det blev därför McCain till sist.

Här såddes första fröet till hans fiasko. Ingen ville ha honom - egentligen. Partiets ledarbrist berodde på att Bushs politik förlamade partiet.

Hos demokraterna blev det snabbt spännande. Deras valregler gjorde att det drog ut på tiden. Striden stod snabbt mellan en svart och en kvinnlig kandidat.

Intensiv bevakning
Det ledde till en intensiv bevakning. Demokraterna fick mer uppmärksamhet, i USA och överallt annars. Det handlade inte om parti utan om personer.

Obamas kampanj var ett under av målmedvetet lugn med en strategi att i början satsa även på små delstater och samla delegater från början. Han lärde sig att ha is i magen när Clintons startade negativa kampanjer.

Clintons gjorde alla fel. De trodde att deras erfarenhet var en styrka. Men det var löftet om förändring som gav Obama segern. Clintons sågs som pampar.

Andra och tredje fröet såddes
Negativa kampanjinslag var vanliga hos Clintons. Det förlorade inte bara de på. McCain tog senare efter den strategin, med samma budskap som Clintons. Så Clintons kan sägas ha berett vägen för McCains nederlag. De sådde andra fröet...

När McCains kampanj på senvåren var inne i en andra kris så han tog in tuffa Bush-pojkar som orsakade nästa. Resultatet blev planlöshet och inga egna budskap utan bara negativa angrepp. Det var tredje fröet.

Under sommaren steg McCains opinionssiffror. Många bedömare tvivlade på Obama, även jag. Trots ett starkt demokratiskt partikonvent blev det McCain som tog initativet. Hans siffror steg än mer när han utsåg sin vicepresidentkandidat Sarah Palin.

Fjärde fröet
Det blev ännu en som förberedde McCains nederlag. Ännu ett frö sått. Palin skrämde fler än hon vann. Ett genidrag OM det fungerar, sa många, även jag. Men det höll inte.

På nytt visade sig Obama-sidans styrka. Hans kampanj var målmedveten och sysslade mer med sakfrågor snarare än negativa annonser. Dessutom lyckades Obama få in mer pengar. Men inte bara från gräsrötter. Storfinansen är de största givarna. Denna del av Obamas image är en myt.

Finanskrisen visade liksom kampanjstrategin att Obama hade starkare nerver. Cool. En president måste kunna göra två saker, kommenterade han McCains beslut att ställa in kampanjen ett par dagar.

McCain snärjdes
Resultatet blev att McCain-kampanjen bara höll på med trams. Som om en bombläggare som avslöjades när Obama var åtta år gammal och som Obama senare suttit i någon styrelse med. Vem bryr sig? blev väljarnas reaktion. Gamla knep från en gammal kandidat. Ingetdera höll.

De sådda fröna växte. De snärjde och ströp till sist McCains kampanj. Den tredje krisen i hans kampanj höll på under oktober och fram till valet.

Hur det blivit utan finanskris vet vi inte. Den blev Obamas räddning. Till vilket pris är en fråga vi kan besvara långt senare. Om Obama misslyckas kan priset bli mycket högt. För honom, USA - och världen.

Bo Inge Andersson, utrikeskommentator