De riktigt stora framgångarna när vi pratar om globala klimatförhandlingar såg vi förmodligen senast 2007. Det var året då ordet "klimatförändringar" kopierades från forskarnas rapporter, klipptes in i medias förstasidesrubriker och in i politikernas agendor. Den största larmrapporten dittills släpptes av den internationella klimatpanelen IPCC och Al Gore vann Nobels fredspris. Till och med på FN:s säkerhetsråd och på G8-mötet i Heiligendamm diskuterades det här "nya" - klimatförändringar.

Samma år, på Bali, började upptrappningen inför COP-15 i Köpenhamn. "The Bali Road Map" satte grundstenarna för ett internationellt klimatavtal på pränt. Ett avtal som skulle ersätta den internationella överenskommelsen i Kyotoprotokollet från 1997. Men med den stora skillnaden att även USA, Kina, Indien, Brasilien och Sydafrika skulle vara med den här gången.

COP-15 i Köpenhamn
Men när vi kommer fram till Köpenhamn är optimismen som bortblåst. En brist på förtroende mellan i-länder och utvecklingsländer lyste igenom i förhandlingarna.

– Jag ser den här bristen på tillit, som politikerna inte lyckades komma förbi, som den största orsaken till misslyckandet i Köpenhamn - det blandat med dåligt politiskt omdöme och dålig ledning av värdlandet, säger professor Richard Klein, forskare på Stockholm Environment Institute.

Så till COP-16 i Cancun
Efter att världens ledande politiker inte lyckats nå fram till ett bindande globalt klimatavtal i Köpenhamn var förväntningarna låga inför nästa stora klimatmöte.

– Men här fanns det ett helt annat politiskt ledarskap och utmärkt styrning av värdlandet, Mexiko. Världens länder kunde komma överens på flera viktiga punkter - men inte den viktigaste - ett bindande avtal om utsläppsminskningar.

Det lämnade man till Durban
Om man jämför det politiska läget inför årets COP-17-möte med läget inför COP-15 och 16 så finns det idag, förmodligen, en mer realistisk syn på vad man kan och vad man inte kan uppnå under två veckors mangling av klimatproblematiken.

– Istället för att se de här två kommande veckorna i svartvitt, ett "make it or break it-möte", så kan man se det som en möjlighet för världens länder att ta ett steg närmare en långsiktig lösning, säger Richard Klein.

– Mycket har skrivits om Köpenhamnsmötet - speciellt angående om det verkligen var en så bra idé att samla så många högt uppsatta politiska ledare på en plats, vid ett tillfälle. Vissa menar att den överenskommelse som vissa ledare ändå nådde under det här mötet, "the Copenhagen Agreement", har underlättat vidare förhandlingar även om alla länder inte var överens om ett bindande avtal.

Efter så pass långa möten, diskussioner och dispyter, på Bali, i Köpenhamn, Cancun och alla möten däremellan - som hittills inte nått upp till förväntningarna - är nog alla inblandade överens om att man ska försöka undvika uppfattningen om att de här internationella förhandlingarna bara resulterar i en rad misslyckanden.

– Men klimatförändringarna är inte det enda som står på politikernas agendor - eller väljarnas för den delen. Speciellt i utvecklingsländer finns det ofta mer akuta problem att ta itu med, som osäker tillgång på mat, och den inhemska befolkningens hälsa - som ironiskt nog blir än mer akuta om klimatförändringarnas effekter blir större.

Anders Nord
SVT Vetenskap