Tidigare forskning har visat att människor i nästan alla kulturer finner vissa typer av takter extra bekväma. Till exempel gillar vi att gruppera in takter i grupper om två. Ett-två-ett-två är en rytm vi ofta hamnar i när vi är ute och går. Eller att ha olika mönster som återkommer: ”Heja-Sverige-friskt-humör. Det-är-det-som-susen-gör. Sverige-Sverige-Sverige!”

För att ta reda på hur svaga vi faktiskt är för att upprätthålla dessa taktstrukturer konstruerade forskarna ett experiment som kan liknas vid en omvänd visklek. Viskleken går som bekant ut på att en person, A, viskar en mening i en persons, B:s, öra.

Därefter ska B viska den mening den hörde till en tredje person, och så vidare. Efter bara fyra-fem steg är det inte ovanligt att meningen helt har förändrats.

I det här fallet gjorde man tvärtom och började med att låta försökspersoner lyssna på helt slumpmässiga sekvenser av trummande ljud från en dator, som de skulle imitera.

Därefter fick en annan grupp lyssna på den första gruppens trummande. När man var framme vid den åttonde gruppen hade försökspersonerna landat i en traditionell två- eller tretakt. Olika slumpmässiga ljud från början fortplantade sig olika genom grupperna.

– På ett tydligt och roligt sätt visar man att vi verkar behandla rytm ungefär som vi behandlar ljud, bilder eller ord som vi inte tidigare har sett. Man söker efter ett mönster eller något man känner igen; något som på engelska kallas för chunking, säger Rasmus Arnling Bååth, doktor i kognitionsvetenskap med fokus på rytmperception.

Kulturella skillnader?

Forskarna bakom artikeln tänker sig att det här är ett exempel på en sorts kulturell överföring, och att det är ett slags tecken på hur vi i grunden är förprogrammerade att strukturera upp slumpmässiga läten. Och att dessa sedan har använts som en sorts mallar som gjort att det finns vissa universella rytmer som återkommer hos alla människor. Men Rasmus Arnling Bååth tycker att detta är att dra på för stora växlar.

Snarare än att lära oss mer om uppkomsten till vår känsla för rytm, skulle den här typen av försöksuppställning vara intressant att använda för att se hur folk från olika kulturer uppfattar trumslagen, menar han.

– Det hade varit intressant att se om folk från olika kulturer landade i olika rytmer när det var dags för sista gruppen. De flesta kulturer har snarlik känsla för vad som är ett behagligt minimum eller maximum är mellan olika slag. Något annat som hade varit kul att ta reda på är om folk som exempelvis är bra på morsekod hade behandlat de ljuden de första slumpmässiga ljuden som begripliga, säger han.

Referens: Andrea Ravignani et al. Musical evolution in the lab exhibits rhythmic universals. Nature Human Behaviour, 2016. DOI: 10.1038/s41562-016-0007