I samband med den pågående ebolaepidemin har vi blivit påminda om vilken förödelse en enstaka smitta kan orsaka.
Ändå är denna katastrof liten i jämförelse med den största av dem alla: digerdöden, som svepte över Asien och Europa under medeltiden och minskade Europas befolkning med en tredjedel under några få år i mitten av 1300-talet.
Det snabba förloppet gör parallellen med ebola extra tydlig. Vissa forskare hävdar till och med att jämförelsen inte alls är så långsökt som man kan tro, utan säger sig ha bevis för att digerdöden inte alls orsakades av pestbakterien, utan snarare av ett virus – snarlikt det som nu härjar i Västafrika.
Pest eller virus?
En sedan länge etablerad ”sanning” är att digerdöden var en böldpest som orsakades av pestbakterien Yersinia pestis och att sjukdomen smittade via infekterade loppor som spreds med hjälp av råttor.
Att böldpest orsakas av den bakterie som den franske bakteriologen Alexandre Yersin isolerade i Hongkong 1894 är det ingen som betvivlar. Men var digerdöden verkligen en pest?
Susan Scott och Christopher Duncan, två epidemiologer vid Liverpool University, tror inte det. De har gått grundligt tillväga och i sin bok ”Biology of Plagues” (2014) hävdar de att digerdöden, antagligen, orsakades av ett virus i stället.
Spreds på Island
Framför allt, skriver de, stämmer inte spridningsmönstret. Inte sällan färdades digerdöden med upp till fyra kilometer om dagen, eller så hoppade den upp till 30 mil mellan franska städer på bara några dagar, det vill säga betydligt snabbare än vad råttor kan färdas. Island hade inga råttor över huvud taget, ändå spreds smittan.
Böldpest, däremot, sprids långsamt. Som i Sydafrika 1899 då sjukdomen förflyttades endast två mil per år.
Från person till person
Dessutom, hävdar Scott och Duncan, är böldpest inte lika smittsamt. Digerdöden dödade runt en tredjedel av befolkningen, oavsett var den slog till. Men när böldpest drabbade Indien på 1800-talet dog endast två procent i de drabbade städerna. Och inte heller blev det några större epidemier när pesten kom till Afrika, Sydamerika eller sydöstra USA.
Det mest besvärande är dock att digerdöden smittade från person till person, något Scott och Duncan lyckats visa genom att granska begravningsuppgifter i England under 1500-talet. Där syns tydligt, menar de, hur smittan vandrade mellan olika familjer, med en inkubationstid på mellan 20 och 30 dagar.
Tvivlar
En auktoritet i ämnet, Elisabeth Carniel som är verksam vid Pasteur-institutet i Paris, tvivlar dock. Hon säger till New Scientist att infekterade loppor antagligen kan sprida sjukdomen från person till person, utan råttor. Scott och Duncan hävdar att resonemanget inte håller, eftersom en person antagligen måste vara väldigt sjuk innan en loppa kan smittas.
Andra pekar på de DNA-fynd från pestbakterien som gjordes i en massgrav i Montpellier förra året.
Dessa fynd har dock inte gått att upprepa, trots försök. Dessutom har man inte hittat några genetiska bevis vare sig i London, Köpenhamn eller i södra Frankrike där man också letat.
Ont om bevis
Men om digerdöden inte orsakades av pesten – vad var det då?
Scott och Duncan föreslår ett filovirus, det vill säga samma familj som ebola tillhör.
Digerdöden kom till Europa 1347. Sicilien drabbades först. De skyllde på genovesarna, eftersom deras fartyg från Krimhalvön anlände samtidigt som smittan bröt ut. Men det stämmer inte med inkubationstiden. I så fall ligger Afrika bättre till hands, menar författarna, där dessa virus förekommer.
Pest eller inte. Oavsett vad som orsakade digerdöden är det mest uppseendeväckande egentligen inte allt som talar för virus-teorin, utan att antalet handfasta bevis som talar för pest-teorin är så försvinnande få.