Tomas Lindahl har vigt sitt liv åt att ta reda på vilka mekanismer som ligger bakom det ständiga arbetet som sker i våra celler för att reparera de skador som hela tiden uppstår i vårt DNA. I dag blev det klart att han nu får Nobelpriset i kemi, tillsammans med Paul Modrich och Aziz Sancar.

”Oerhört intresserad av problematiken”

Enligt Tomas Lindahl själv grundar sig den livslånga fascinationen för dessa reparationsmekanismer i att det är en kunskap som kan användas inom cancerterapi och i kampen mot ärftliga sjukdomar.

Hans tidigare forskarkollegor bekräftar bilden av en person som brinner för sin forskning. En av dem är Georg Klein, professor emeritus i tumörbiologi, vid Karolinska institutet i Stockholm:

– Tomas är en verklig pionjär. Han har insett före alla andra att vårt DNA skadas hela tiden, och att om vi själva inte skulle ha reparationsmekanismer som hela tiden reparerar vår arvsmassa så skulle det inte kunna finnas något liv på jorden.

Georg Klein menar att det som kännetecknar Tomas Lindahl är hans intresse för sitt forskningsområde:

– Han är oerhört intresserad av problematiken, och han är väldigt inställd på detaljer, med enormt bra kunskaper i kemi och en vilja att förstå vad som försiggår. Jag är jättelycklig över att han får priset!

Lever och andas forskning

Tomas Lindahl växte upp i Stockholm, disputerade vid Karolinska institutet och verkade även vid Göteborgs universitet mellan 1978 och 1982. Men sedan många år lever han i London, där han i dag är chef för Imperial Cancer Research Fund.

För hans brorson kom beskedet om att hans farbror nu får Nobelpriset som en liten chock. Erik Lindahl som är professor i biofysik, jobbade med sin farbror i går:

 – Tomas är ju min farbror. Vi gjorde som vanligt i labbet. I går hade vi de vanliga vadslagningarna naturligtvis, och jag ska inte ta upp vilka jag satsade på för då förlorar jag stort som vanligt.

Enligt Erik Lindahl blir det mycket forskningssnack när släkten ses:

 – Tomas är väldigt speciell. Min fru säger ibland att jag är torr, men både min far och Tomas är nog hundra gånger värre. Så varenda gång vi har släktmiddagar så slutar det med att man sitter och pratar forskning eller forskningspolitik eller någonting. Så Tomas lever och andas forskning. Han är ju forskning.

Men det finns något annat än forskning som lockar. Enligt Georg Klein är Tomas Lindahl även en internationellt erkänd vinkännare. Vem vet, kanske blir det en skål för Nobelpriset i kväll?