Antifrysproteiner, ämnet som skyddar fästingar och andra djur från att förfrysa i kalla temperaturer, finns inte hos varmblodiga däggdjur som människan. Därför kan vi drabbas av allvarliga köldskador.

Men nu har forskare undersökt möjligheten att använda ämnet även i däggdjur.

– Fästingar är fantastiska överlevnadskonstnärer. Det har det här märkliga proteinet i kroppen som gör att de kan överleva under marken utan att frysa till is, det är fiffigt. De har i princip glykol i ådrorna, säger Björn Olsen, överläkare och professor i infektionssjukdomar vid Uppsala universitet, som tagit del av studien.

Så kallade antifrysproteiner upptäcktes redan 1969 i arktiska fiskar och används idag inom industrin, bland annat till att minska iskristaller i glass. De här speciella proteinerna skyddar celler från att förstöras av kyla genom att förhindra att iskristaller bildas i dem.

Testat på möss

I studien som utfördes av en forskargrupp från Yale University, stoppade man in fästingens antifrysprotein i möss. Man testade motståndet mot köldskador hos hudceller från möss som behandlats med antifrysproteinet och såg att de klarat sig bättre jämfört med de som inte gjort det. 

Forskarna jämförde också antifrysproteinets effekt på hela, levande mussvansar. Efter sju dagar av exponering för hård köld visade bara 40 procent av mössen som behandlats med proteinet tecken på köldskador jämfört med 89 procent av kontrollmössen. De behandlade mössen visade också färre tecken på inflammation som hänger ihop med köldskador.

Kan komma till medicinsk användning

Mer forskning behövs för att testa om samma metod fungerar på andra djur än möss, men forskarna bakom studien menar att den kan ha minst två framtida användningsområden. Antifrysproteiner skulle för det första kunna användas vid organtransplantationer för att hjälpa till att utöka tiden som organen kan förvaras i kyla före transplantationen. Proteinet skulle också kunna erbjuda skydd för personer med vissa autoimmuna sjukdomar såsom sklerodermi som karaktäriseras av köldkänslighet.

Svenska forskare oense

Gunnar von Heijne, professor i teoretisk kemi vid Stockholms universitet, är dock inte lika entusiastisk över studien och dess resultat.

– Det här är en väldigt udda studie som känns suddig och allmänt spekulativ. Upptäckten är väl inget direkt genombrott och det är otydligt vad det kan lösa för medicinskt problem, säger han.

Björn Olsen är däremot mer optimistiskt inställd till studien och försvarar resultaten.

– Varför skulle inte det här gå att använda? Jag går igång på sådana här studier där man tänker ”outside the box.” Forskarna har helt enkelt blivit intresserade av en substans och börjat fundera på vad den kan användas till. Bara själva observationen är ju kul och gränsöverskridande, även om man inte vet vad den kan komma att användas till. Det är ju så här forskning går framåt, med hjälp av fritänkande forskare. Vad hade till exempel hänt om Flemming inte hade kollat på sin lilla bakteriekultur utan att leta efter något speciellt. Då hade vi inte haft penicillinet, säger han.