Det kallas CCS, Carbon Capture and Storage, idén att avskilja koldioxiden från världens fossila utsläppskällor och lagra den i underjorden.
För några år sen var tilltron till tekniken stor. CCS skulle lösa knuten att minska utsläppen i en starkt fossilberoende värld. Med hjälp av CCS skulle världen som en övergångslösning kunna fortsätta elda med kol och fossila bränslen och ändå minska utsläppen.
Miljörörelsen skeptisk
Men det fanns också en utbredd skepsis, inte minst inom miljörörelsen. En del ifrågasatte möjligheterna att lagra koldioxid i underjorden i stor skala utan läckage. Andra befarade att CCS enbart skulle bli ett alibi för fortsatt fossilberoende och tränga ut satsningar på förnyelsebar energi.
Men bland politiker och de stora energibolagen blev CCS ett nyckelord, inte minst inom EU. Enligt de officiella planerna skulle en rad fullskaliga demonstrationsanläggningar för CCS stå färdiga 2015 och 2020 skulle CCS slå igenom kommersiellt på bred front.
Vattenfall i spetsen
I spetsen för CCS-satsningen stod svenska Vattenfall. Med hjälp av CCS skulle bolagets framtidsvision om drastiskt minskade utsläpp förverkligas – trots innehav av flera av Europas största och mest klimatförstörande kolkraftverk i Tyskland. Vattenfalls dåvarande VD Lars Josefsson döptes av energibranschen till Mr Clean och 2008 invigde bolaget världens första pilotanläggning för kolkraft med CCS, intill det jättelika brunkolsverket Schwarze Pumpe i sydöstra Tyskland.
Allt tycktes gå som på räls. Besökarna från energivärlden strömmade till Schwarze Pumpe. Med hjälp av den så kallade oxyfuel-tekniken kunde Vattenfalls ingenjörer avskilja ungefär 80 procent av koldioxiden ur pilotanläggningens rökgas och samla det i tankar i flytande form.
Så kom bekymren.
När Vattenfall skulle bygga en fullskalig demonstrationsanläggning – också det världens första, vid bolagets brunkolsverk Jänschwalde – och dessutom ta steget fullt ut, att också göra sig av med alla miljontals ton koldioxid, genom att pumpa den i en pipeline 120 km norrut och 1000 meter ner i underjorden vid en tänkt lagringsplats, så mötte man oplanerat motstånd: Lokalbefolkningen i de två kandidatorterna Beeskow och Neutrebbin ville inte ha något koldioxidlager under sina fötter.
Oro för läckage
Farhågor inför eventuella läckage, oförståelse varför man skulle ta hand om Vattenfalls skit och allmän irritation över vad som beskrivs som arrogans från bolagets sida fick motståndet att växa. Det politiska stödet för CCS urholkades. Först vände sig lokalpolitikerna mot projektet, sen politikerna nationellt. Till slut valde Tysklands parlament att sätta stopp för koldioxidlagring i stor skala – åtminstone fram till 2016.
Idag är Vattenfalls demonstrationsprojekt lagt på is. Och liknande öden har drabbat i stort sett samtliga storskaliga CCS-projekt inom EU. Och orsakerna är betydligt fler än lokalt motstånd.
Samtidigt som Vattenfall invigde sin pilotanläggning i Schwarze Pumpe bröt finanskrisen ut. Och 2009 havererade förhandlingarna vid klimattoppmötet i Köpenhamn. Klimatfrågan sjönk som en sten på den politiska agendan. Och när finanskris följdes av skuldkris och eurokris ströps CCS-satsningarna i Europa – samtidigt som luften gick ur den utsläppshandel som skulle satt ett pris på koldioxidutsläpp inom EU.
– Utvecklingen av CCS drivs egentligen enbart av klimatpolitik. Anser man inte att klimatfrågan är viktig så satsas heller inget på CCS. Nu hävdar ju EU att klimatfrågan är viktig. Men det hjälps inte när man inte får till de ekonomiska styrmedel som krävs, konstaterar Markus Wråke vid det internationella energiorganet IEA.
Idag: Noll storskaliga projekt i världen
Enligt IEA:s tidigare sk roadmap för CCS skulle det 2015 ha funnits en rad storskaliga projekt världen över, 100 stycken år 2020 och närmare 3500 år 2050. I dagsläget är antalet noll. Få tror att det kommer att bli mer än något enstaka i Europa före 2020. En handfull är på gång i USA, Kanada, Australien och Kina. Men sammantaget ligger man långt efter de förhoppningar som fanns för 4-5 år sen.
– Då var förhoppningen att tekniken skulle börja kommersialiseras 2020. Det är helt orealistiskt idag. Jag tror att vi ligger minst 5-10 år efter, konstaterar en frustrerad Filip Johnson, professor i uthålliga energisystem vid Chalmers tekniska högskola som under många år forskat kring CCS-tekniken.
– Jag tror att det det har funnits en övertro kring hur snabbt och enkelt det är att skala upp den här typen av teknologi. Man har underskattat problematiken kring allmänhetens acceptans. Men framför allt handlar det om ekonomi. Ska utvecklingen av CCS ta fart så krävs det dels stora offentliga satsningar, dels en mycket tydlig signal att det i framtiden kommer att kosta att släppa ut koldioxid, menar Bjørn-Erik Haugan vid den norska myndigheten för koldioxidlagring, Gassnova.
Norge satsar
Norge är ett av de enda länderna i Europa där det alltjämt satsas på CCS. I fjol invigdes ett mångmiljardcenter för testning av CCS-tekniker i Mongstad utanför Bergen – ett av naven för den norska olje- och gasindustrin, med ett gaskraftverk och landets största oljeraffinaderi. I Mongstad testas sk post-combustion-tekniker, en slags jättelika filter för att avskilja koldioxid från befintliga kraftverk och industrier. Testanläggningen används av internationella jättar som Alstom och norska Akers. Målet är också att prova ut en teknik som kan tillämpas i full skala på gaskraftverket i Mongstad.
– Vi hoppas att kunna ta beslut om en sån fullskaleanläggning inom några år och få den färdig 2020, säger Bjørn-Erik Haugan.
Meningen är att koldioxiden ska pumpas ut i Nordsjön via pipeline och lagras någon kilometer under havsbotten. Där finns inga problem med lokala opinioner – Norge är i själva verket världsledande när det gäller koldioxidlagring till havs. Statoil har använt tekniken sen 1990-talet. Naturgasen vid Sleipnerfältet i Nordsjön innehöll för mycket koldioxid för att säljas. Och när Norge införde en skatt på utsläpp valde Statoil att börja rensa ut koldioxiden och pumpa ner den på plats, 800 meter under havsbotten.
Sleipner-projektet är världens största och längst använda koldioxidlager. I volym räknat motsvarar det utsläppen från ett mindre kraftverk. Statoil och norska forskare har följt den växande bubblan med radarmätningar och hävdar det fungerar utan läckage.
– Det går inte att garantera till hundra procent att man kan lagra koldioxid utan läckage i tusentals år. Men poängen är att även om det skulle bli mindre läckage så är det betydligt bättre än alternativet: Ingen lagring alls, menar Arvid Nøttvedt, som är chef för det norska forskningsprojektet SUCCESS om koldioxidlagring i stor skala.
Pipelines och lager under Nordsjön
Problemet handlar enligt Nøttvedt inte om att kunna bygga enstaka fungerande CCS-anläggningar. Problemet är att skala upp tekniken till de tusentals utsläppskällor som krävs för att CCS ska få betydelse. Att bygga lagringsplatser på land för varje enskilt kraftverk, som Vattenfall försökte i Tyskland, är enligt Nöttvedt lönlöst. Problemet med acceptans och att hitta lämpliga lagringsutrymmen är för stort. Lösningen är istället enligt Nöttvedt en omfattande men nödvändig satsning på en storskalig infrastruktur med pipelines, och stora gemensamma, regionala lager, exempelvis i Nordsjön.
Men hur mycket en sådan enorm infrastruktursatsning skulle kosta, eller vem som i dagsläget skulle betala för megaprojektet, vet inte Nöttvedt:
– Det kan jag inte svara på. Det skulle naturligtvis kosta mycket pengar. Problemet är att vi i dagsläget inte kommer någonvart med storskalig CCS. Vi har hittills inte lyckats få till en enda demonstrationsanläggning. Och om ingenting drastiskt förändras så fruktar jag att det kommer att fortsätta på det här sättet.
Det märkliga är att samtidigt som CCS-utvecklingen gått i stå så utgår alla politiska planer alltjämt från att tekniken ska finnas där i framtiden och rädda världen. I underlaget till den svenska regeringens färdplan för att göra Sverige klimatneutralt 2050 beskrivs exempelvis CCS som den teknik som om 25 år ska utradera industrins utsläpp.
– I underlaget minskar industrins utsläpp marginellt fram till 2040. Sen tycks man ha dragit en rät linje mot nollutsläpp och utgår helt enkelt från att CCS-tekniken då ska finnas där, kommenterar Filip Johnson.
Men den svenska CCS-satsningen är i dagsläget ungefär lika obefintlig som i många andra länder.
”Finns helt enkelt inte ekonomi”
– Jag skulle vilja säga att det inte finns någon tydlig satsning på CCS i Sverige idag. Och för industrins del finns det helt enkelt ingen ekonomi i det, konstaterar Svante Söderholm vid Energimyndigheten.
Men hur skall man kunna få till storskalig CCS i framtiden om det inte finns någon satsning idag?
– Det kan jag inte svara på. Det är en fråga som bör riktas till våra politiker. I Sverige och i EU, säger Svante Söderholm.
Också världens klimatforskare utgår från att koldioxidlagring i stor skala skall finnas tillgängligt i framtiden. Åtminstone ställs alltmer hopp till tekniken för att ha en chans att undvika allvarliga klimatförändringar. Beräkningar visar att utan CCS i stor skala måste utsläppen i världen börja minska senast 2020 om världen ska ha en chans att undvika allvarliga klimatförändringar. I dagsläget växer utsläppen snabbare än någonsin. Tiden håller med andra ord snabbt på att rinna ut för att klara klimatmålen med konventionella medel. I utkastet till den kommande mastodontrapporten från FN:s klimatpanel IPCC talas om att världen går mot en sk overshoot, med tillfälligt farligt höga koldioxidhalter i atmosfären. Koldioxidlagring i stor skala ses som en räddningsplanka för att i framtiden rätta till problemet i efterhand, genom att på olika sätt suga koldioxid ur luften och lagra den i underjorden.
Men om CCS-tekniken i dagsläget långtifrån infriat sina löften och ligger åratal efter de storslagna visionerna för ett antal år sedan – vad talar egentligen för att tekniken någonsin kommer att infria sina löften och förverkligas i verkligt stor skala? Har CCS inte blivit precis vad kritikerna befarade – ett alibi för att fortsätta med fossila bränslen och inte göra något konkret åt utsläppen?
– Det kan man naturligtvis tycka. Men det enda alternativet till CCS är att låta de fossila bränslena ligga kvar i backen. Ska världen ha en chans att undvika allvarliga klimatförändringar utan CCS så måste man helt enkelt låta merparten av all kol och alla fossila bränslen ligga kvar i backen och inte elda upp dom. Och en sådan förändring måste till snart. Och jag tror att sannolikheten för att det ska inträffa är minimal, avslutar Filip Johnson.