Forskare: Därför bildar vi par

Uppdaterad
Publicerad

Vad händer i oss biologiskt när vi ser en annan människa och tänker: Den där skulle jag vilja vara tillsammans med?

Snart är det midsommar och därmed – för en del människor – parningssäsong. En kärlekshelg kanske, men vad är det som gör att vi bildar par egentligen?

Hasse Walum, medicine doktor vid institutionen för medicinsk epdiemiologi och biostatistik på Karolinska Institutet, publicerade nyligen tillsammans med kolleger en avhandling om ”genetisk och hormoniell påverkan på människors anknytning”.

Den visade att det man sett vid djurstudier också gäller människor: hormonhöjningar sker i hjärnan vid parning.

Hormonerna skapar bindningar

-Vi har utgått från en modell som har med parbildning att göra och de hormoner vi intresserade oss för har könsspecifika effekter: vasopressin för hanliga individer och oxytocin för honliga, säger Hasse Walum.

2008 visade hans och kollegernas studier att vasopressin påverkar hur starkt en man knyter an till sin partner. Rubrikerna blev: ”gener kan göra män otrogna”. Den löpsedeln sitter på Walums kontor än idag.

-Nu följde vi upp med att se om oxytocin får liknande effekt hos kvinnor, och det lyckades vi påvisa, säger han.

Hormoner av nätkontakt

I studien ingick ett försök där man lät kvinnor interagera med män över nätet, för att sedan efteråt försöka mäta om oxytocin tillsammans med nätkontakten skapade något band. Det blev en rätt stor utmaning, säger Walum:

-Vi lånade ett beteendemått från ekonomisk teori. Vi gav kvinnorna pengar och såg hur mycket de valde att behålla själva och hur mycket de ville ge bort till manliga partners eller män de inte kände tidigare.

-Vi frågade dem hur attraktiva de tyckte att en viss man

 var, om de skulle vilja träffa honom igen. Och sedan hade vi ett cyber-bollspel som är ganska väl använt i beteendeforskning.

Passade bollen på nätet

Kvinnan fick välja att passa en internet-boll till någon man hon tidigare haft kontakt med eller en främling. Så kunde forskarna se hur mycket mer hon passade bollen till den hon interagerat med, jämfört med den främmande mannen.

-Vi riggade också spelet så efter en stund, att kvinnans partner slutade passa bollen till henne. Då kunde man se hur hon reagerade på att bli utesluten, hur svartsjuk hon blev.

Walum och kollegerna påpekar att genmodell-analyser säger att kanske 30% av variationen i svartsjuka kan ha med genetiska faktorer att göra. Det är alltså inte den fullständiga förklaringen.

-Vi såg en skillnad i hur kvinnor reagerade. De som fick oxytocin hade högre poäng på skalan över anknytning än de som bara fick sockerlösning, s k placebo.

Belöningshormoner

Parning – sex alltså – leder till att hormoner utsöndras som aktiverar dopamin, dvs välbehag, belöning. Gener kan påverka hur stark effekten blir av hormonutsöndringen.

Så när man första gången ser en människa och tänker att man vill bli ihop med den, går hormonerna igång då så att systemet börjar hoppas på den där belöningen?

-Det är en attraktionsfråga och vi vet inte så mycket om det. Det finns inte djurstudier att utgå från. Men vi vet att systemet aktiveras av parning, svarar Walum.

Forskare oeniga om varför vi bildar par

En intressant fråga är varför människor en gång i urtiden började bilda par. Det vet vi inte, men det finns möjliga förklaringar. Och då ska man, enligt Walum, inte utgå från att ur-människan levde promiskuöst, dvs hade sex när som helst, hur som helst med vem som helst, utan snarare att människan levde polygynt: en hanne/man hade flera honor/kvinnor:

Men någonting skedde som gjorde det närmast omöjligt för en hanne att ha monopol på flera honor. Någonting tvang fram en strategi för att säkra faderskapet till en kvinnas avkomma istället för flera.

-Det kan vara en partnervaktande strategi som ligger bakom, eller för att undvika barnamord. Det kan mycket väl ha varit ett stort problem under den mänskliga utvecklingen att främst hannar kommit till en grupp och slagit ihjäl avkomma som inte är deras egen.

-Att skapa ett par skulle göra det lättare att försvara avkomman.

I en annan forskningsartikel nyligen framhölls att det kan ha varit ett kvinnligt val att söka män som visade sig mer villiga att säkra barnens liv, snarare än machotyper som kunde försvara familjen men också kanske bete sig mer hotfullt. Ett slags utbyte: föda mot sex.

Walum tror att utvecklingen skett genom val från både hannar och honor.

Ingen räddande medicin

Finns det någon praktisk framtid för den här kunskapen, blir det kanske någon gång ett medel man kan stoppa i sig för att knyta an mer eller bättre? Knappast, säger Walum.

– Men även om det inte blir någon medicinsk hjälp av detta så är det ändå viktigt att veta, eftersom parbildning berör så många människor. Nästan alla vuxna har någon sorts erfarenhet av detta och många tycker också att de har problem i sina relationer. Det är ett angeläget ämne, säger han.

Det här är inte heller en lösning till hur man får ett parförhållande att fungera över tid. Detta handlar bara om hur det börjar.

– Det här är en del av förklaringen till varför vi gör som vi gör. Hela bilden är säkert mer komplex än två hormon som aktiverar dopamin-systemet, fler saker flikar i. Men det är helt klart ett system som visat sig potent och viktigt för djur. Vi har gjort första studie som visat att det kan vara viktigt för människor också.

Fakta

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.