De är en evolutionär framgångssaga, ormarna, den saken är klar. Vårt lands snok, huggorm och hasselsnok är bara tre av över 3 400 olika arter världen över. Med sin goda spridningsförmåga har de intagit alla kontinenter utom Antarktis, och de finns också i de tropiska delarna av Indiska oceanen och Stilla havet.
Men hur blev de egentligen som de blev, långa och utan ben? Var uppstod den allra första ormen och hur levde den? Det är frågor som gäckar forskarna och debatten har pågått i decennier.
Ömtåligt skelett
– På det stora hela finns ganska lite ormfossil. Deras skelett bryts lätt sönder efter döden och det är bara enskilda kotor man hittar, säger Benjamin Kear, paleontolog vid Uppsala universitet som själv forskat bland annat på världens största giftorm, som levde för 4 miljoner år sedan.
Nu har en grupp forskare vid Yale-universitetet på USA:s ostkust kombinerat en stor mängd data för att rekonstruera ett tänkbart släktträd för ormarna och med hjälp av slutledning söka sig tillbaka till den ännu okända ”ur-ormen”.
Det är ett enormt arbete som forskarna har gjort. De har jämfört hundratals olika morfologiska egenskaper, främst skillnader i skelettet, på 73 levande och fossila arter av ormar och ödlor. Skillnaderna i utseende har sedan kombinerats med gensekvenser från nu levande ormar. Till detta har de lagt de kunskaper vi har om forna tiders klimat, ekologi och hur kontinentalplattorna rört sig.
För 130 miljoner år sedan
Resultatet av den komplicerade kombinationen av metoder är ett antal möjliga släktträd, som visar hur dagens ormar är släkt med varandra, och hur de utvecklats ur fossila släktingar. Ur-ormen tros ha uppstått för runt 130 miljoner år sedan på södra halvklotet, vars landmassor då satt ihop i jättekontinenten Gondwana. Och ormen uppstod på land, i varma, fuktiga skogar, tror forskarna. Inte i havet, som det tidigare funnits argument för.
– Det måste ligga många års arbete bakom den här studien, säger Benjamin Kear. Det som gör den så intressant är kombinationen av metoder de använt, för att försöka förstå vad som hände i basen av släktträdet.
Det finns ormfossil från cirka 100 miljoner år tillbaka i tiden. Med hjälp av slutledning från det genetiska materialet från nu levande ormar lyckas forskarna gå ännu längre tillbaka i tiden.
Simmade eller grävde?
Varför ödlor en gång för länge sedan förlorade sina extremiteter och blev till ormar är fortfarande en olöst gåta. Världens äldsta ormfossil ligger i både marina och terrestra sediment. En teori har varit att de är släkt med de havslevande krokodilliknande Mosasaurierna och att benen krympte bort för att de inte behövdes när de simmade.
En annan teori har varit att de istället förlorat benen eftersom de levde under jord och grävde sig fram, ungefär som våra dagars maskormar.
Idag finns både underjordiska, havslevande, mark- och trädlevande och till och med flygande ormar.
Nattaktiv jägare
Men alla de ledtrådar som de amerikanska forskarna lagt ihop ger vid handen att ur-ormen var en nattaktiv bakhållsjägare som ringlade på marken och glupade i sig små däggdjur. Ormarnas utveckling verkar ha varit en del av det som brukar kallas den ”terrestra revolutionen” under tidig krita-period, då även däggdjur och blomväxter utvecklades och spred sig i snabb takt.
– Det ser vackert ut och kan stämma, men nya fossila fynd kan ställa alla hypoteser på ända. Det har nyligen hittats fossil från Jura-perioden som kan vara ormfossil, och som inte ingår i den här enorma supermatrixen av fossil och gener, säger Benjamin Kear.
– Det är det som är skönheten i paleontologin, fortsätter han. Om vi hade alla svar skulle vi bli uttråkade!
Studien är publicerad i senaste numret av BMC Evolutionary Biology.