Fågelvärldens höghöjdsexpert, stripgåsen, klarar av att flyga över Himalayas högsta toppar.
Tidigare har forskarna trott att den gör det på samma vis som ett flygplan, alltså tar sig upp på en marschhöjd och ligger kvar på den tills det är dags att gå ner för landning.
Ny forskning som publiceras i vetenskapstidskriften Science visar nu att det är helt fel.
Genom att utrusta gäss med sändare har forskare märkt att fåglarna istället flyger som om de åkte bergochdalbana. I flykten ”kramar” de bergens utformning, och utnyttjar på så sätt både uppåtvindar och ett lägre lufttryck.
– Summan av kardemumman är att gässen sparar på sina resurser genom att använda bergochdalbanetaktiken, säger Anders Wirdheim, informationsansvarig på Sveriges ornitologiska förening.
Sågs av de första på toppen av Mount Everest
Han har tagit del av studien, som spontant får honom att tänka på de första bergsbestigarna som nådde toppen på världens högsta berg.
– Hillary och Tenzing skrev om fåglar som passerade högt över Mount Everest i flockar, och det har sedan dess fascinerat många ornitologer, säger han.
Den nya studien visar att höghöjdsflygning kräver massor av energi, och att det är mer ekonomiskt att följa bergssidorna än att ligga på en jämn marschhöjd.
– Forskarna har sett fåglarna även flaxar när de är på nedgång, och det gör fåglarna för att hålla kroppen på rätt köl. En gås är inte riktigt byggd för att glidflyga, som en trana, säger Anders Wirdheim.
Andra gäss använder också uppåtvindar, bland annat när de flyger in över Sverige, men här råder andra förutsättningar.
– Det går fint att ligga på marschflykt upp till 3000 meter, för där är luften ändå tillräckligt tät. Det gör att vingarna inte behöver jobba lika mycket på den höjden.
Andas på annat sätt
Anders Wirdheim säger att fåglarnas inandningssystem är mer effektivt än människorna, vilket är en förutsättning för att gässen ska kunna flyga över världens högsta berg berg.
– Förenklat kan man säga att de tar upp syre både på in- och utandning.
Att fåglarna gör det här bättre än oss människor har han personlig erfarenhet av.
– Jag var uppe vid ett berg i Ecuador, och såg en kolibri som försvann bakom en husknut. Så jag skyndade efter.
Det gick inget vidare.
– Jag kom inte mer än tio meter. Det tog bara tvärslut, säger Anders Wirdheim.