– Om vi fortsätter som vi gör idag kommer vi att ha en kris inom20-25 år, säger Sven Grahn, rymdingenjör och tidigare inblandad i det svenska mikrosatellitprojektet PRISMA.
Han syftar på mängden föremål vi lämnar efter oss i omloppsbanarunt jorden.
– Det räcker med att en grej är ett par millimeter stor för att denska kunna spräcka en solcell. Men den behöver verkligen inte varastörre än ett par centimeter för att utgöra en risk förastronauter, fortsätter Grahn.
Sen 1957 har människan skickat upp otaliga satelliter och farkostermed tillhörande raketer. Fram till för bara ett par år sen så hämtades de pensionerade farkosterna inte hem igen.
– Det sista raketsteget blir kvar i omloppsbana. Man brydde siginte om att styra ner det mot jorden igen. Nu har man enöverenskommelse som säger att man ska lämna så pass mycket bränsleatt man kan styra ner det i atmosfären.
Fruktad kaskadeffekt
På 70-talet räknade rymdfysikern Donald Kessler ut att en störrekollision i rymden skulle kunna leda till en självgåendekedjereaktion. Han visade att ett litet fragment som kolliderar med ett annatobjekt med väldigt hög hastighet skapar fler fragment, och attkollisionsrisken ökar i takt med att mängden föremål ökar.
– Det är den här kaskadeffekten man är orolig för, säger SvenGrahn.
Ifall en kedjereaktion av den här typen skulle uppstå skulle jordeninom ganska kort tid befinna sig i ett moln av partiklar som susarfram med hastigheter om flera kilometer i sekunden. Något som kanvara otroligt farligt för rymdfarare.
Svårt att fånga rymdskrotet
Att konstruera en metod för att plocka ner rymdskrotet är mycketinvecklat. Den eventuella farkost som ska ge sig ut i rymden föratt hämta hem rester av andra farkoster måste uppfylla ett antalkrav. Dels måste den på ett ekonomiskt rimligt sätt kunna ta sigupp och hämta ner minst ett föremål, något som fortfarande äroklart hur det ska gå till.
– Jag har sett förslag på stora håvar och liknande, men det ärsvårt att fånga ett raketsteg som kanske tumlar fram genom rymden,och det är ännu svårare att fånga ett godtyckligt format objekt,säger Sven Grahn.
Dessutom måste farkosten klara att ta sig upp i och ner från rymdenutan att lämna något nytt rymdskrot efter sig.
Den europeiska rymdorganisationen ESA arbetar idag på ett projektsom går under namnet e.DeOrbit som är tänkt att lyfta från jordenredan 2021, men än så länge har man inte kommit fram till hursatelliten ska fånga de saker den jagar ikapp.
Och enligt Sven Grahn är tiden knapp. Om en lösning inte dyker uppsnart så kan det vara för sent, vilket i värsta fall skulle kunnablockera framtida generationer från rymdresor under åtminstone enhundraårsperiod.
– Jag tycker att det är bättre att någon sätter igång än att allaska sitta och vänta på att man ska bestämma vem som gör vad. Det ärbättre att göra nånting. Och Europa borde gå i spetsen, säger han.
Lär dig mer om hotet från rymdskrotet i vetenskapens värld, måndagden femte oktober klockan 20.00 i SVT2.