Det handlar om Ichtyosaurus, en reptil som levde i haven under juraperioden. Till utseendet liknade den dagens delfiner, och det har hittats hundratals välbevarade skelett efter den, framförallt i Tyskland.

En del av de här fossilen har förbryllat forskarna. Fossilet på bilden ovan, som kommer från en dräktig Ichtyosaur-hona som dog för 182 miljoner år sedan, är ett sådant exempel. Samtidigt som moderns skelett är i det närmaste anatomiskt intakt så är benen från de ungar som hon bar i magen utspridda i oordning runt omkring kroppen.

Detta har tidigare förklarats av att förruttnelsegaser som bildades i den döda kroppen fick liket att svälla upp och explodera, och därmed sprida ut de döda fostren omkring sig. Denna teori förklarar dock inte hur moderns skelett kan vara så välbevarat.

Kan en kropp explodera?
Ett forskningsteam av geologer, paleontologer och rättsmedicinare har nu tittat närmare på denna gåta. Första steget var att ta reda på om trycket från gaserna som bildas i ett ruttnande lik är tillräckligt för att det ska explodera.

I ett utslag av morbiditet kombinerad med vetenskaplig nyfikenhet begav de sig till institutet för forensisk medicin i Frankfurt, för att se hur förruttnelsegaser påverkar människolik. Människor och Ichtyosaurer är nämligen av ungefär samma storlek och båda andas dessutom med lungor. Människor borde därför kunna tjäna som en bra modell för studien, resonerade forskarna.

Genom att stoppa in tryckmätare i bukhålan på 100 människolik, mätte de det gastryck som utvecklades i takt med att liken ruttnade. I genomsnitt uppmättes ett gastryck av 0,035 bar.

Så vad hände för 182 miljoner år sedan?
De välbevarade Ichtyosaurfossil som hittats ligger inkapslade i bottensediment vilket pekar på att liken sjunkit till botten när djuren dog. När ett lik sjunker så stiger vattentrycket snabbt och forskarna konstaterar att det gastryck som byggs upp av förruttnelsen inte på långa vägar är tillräckligt för att övervinna det höga vattentrycket utanför kroppen. Kort sagt: Ichtyosaurerna kan inte ha exploderat.

Forskarna menar istället att det måste ha varit väldigt speciell omständigheter som gett upphov till de egendomliga fossilen. Syrefria bottenmiljöer på måttliga djup med svaga bottenströmmar verkar vara den optimala miljön för att fossilen ska bevaras väl.

En sådan omgivning ger tillräckligt högt tryck för att liken inte ska explodera av gaserna, samtidigt som nedbrytningen inte störs av rovdjur utan fortskrider lugnt och stilla. Svaga bottenströmmar gör att de mindre benen från embryona sprids ut nära den ruttnande kroppen när vävnader bryts ner och försvinner.

– Våra resultat borde gälla för ryggradsdjur med lungor rent generellt. Vi har visat att stora ryggradsdjur som bryts ner inte fungerar som sprängladdningar, säger paleontologen Christian Klug.

Olof af Wåhlberg
SVT Vetenskap