Nobelpristagaren: Kan inte tro att det är sant

Överraskad vinnare Brian Kobilka berättar att han hade väldigt svårt att tro att det var sant när han fick samtalet från Sverige och det hördes på honom att han fortfarande var omskakad en timme senare.

Publicerad – Uppdaterad

Artikeltexten fortsätter längre ner Hoppa till artikeltexten

- Jag vet inte vad jag ska säga. Det känns väldigt ärofyllt och överraskande det här. Jag brukar inte göra mig så bra i intervjuer så du får dra ur mig svar här, säger Brian Kobilka.

Telefonen går varm hemma hos Brian och hans fru just nu men han hoppas hinna med att fira med sin familj och kollegor från Stanford också.

Vågade inte riktigt tro på ett pris

- Det kan nog bli champagne antar jag men jag har inte vågat fundera på det här så precist. Jag ville så klart få priset, det vill alla forskare, men jag vågade aldrig tro att det verkligen skulle hända.

Brian berättar att det blivit svårare och svårare att få sin forskning finansierad i USA i och med den ekonomiska krisen så det här priset är välkommet.

- Det här gör att jag kan fortsätta med min forskning. Nobelpriset är en stor utmärkelse för en forskare och det kommer nog göra det lättare för mig att få forskningsanslag i framtiden, säger Brian Kobilka.

Fyra miljoner till Brian och fyra till Robert

Själva prispengarna kommer däremot inte gå till vidare forskning i första hand. Eftersom forskare inte tjänar vidare bra så kommer de gå till besparingar och säkra familjens framtid.

- Min fru är överväldigad. Jag satte på högtalare när jag hörde vad samtalet handlade om. Sen är min fru också min kollega och hon har en stor del i min forskning så jag delar priset med henne.

Och när jag frågar hur det känns att dela kemipriset med Robert Lefkowitz säger han att det inte kunde bli bättre.

- Jag är otroligt glad och det känns som en ära att få dela priset med just honom. Jag kan inte tänka mig någon annan som jag hellre skulle vilja dela den här glädjen med, säger Brian Kobilka.

Målet är bättre läkemedel

Nu går kollegorna vidare med sin forskning för att bättre förstå hur G-proteinkopplade receptorer fungerar. För det är fortfarande mycket vi inte vet om dessa receptorer, som gör att våra celler kan känna av och anpassa sig till sina omgivningar.

- Vi kämpar på med ganska svårlösta problem. Målet är att det vi gör ska kunna leda till allt bättre anpassade läkemedel i framtiden.