Redan 1872 skrev Darwin att ”sinnet måste vara i ett behagligt tillstånd” för att man ska kunna skratta av kittlingar. Nu har ett par forskare från Humboldt-universitetet i Berlin visat att det stämmer.

– De visar att en skrämmande omgivning gör det svårare att utlösa dessa reaktioner. Man såg väldigt svag aktivering i de inblandade hjärnområdena och man är inte kittlig på samma sätt, säger Sten Grillner, professor vid Institutionen för neurovetenskap vid Karolinska Institutet.

Forskarna fäste små elektroder i råttornas somatosensoriska cortex. Det är det området som i mångt och mycket bearbetar vår känsel. På så sätt kunde man se att magen var det kittligaste området på råttan.

När de killade råttan på magen gav den ifrån sig läten i ultraljud – råttan skrattade. Om den blev ordentligt kittlad tog den till och med en sorts glädjeskutt upp i luften.

Forskarna använde en typ av elektroder för att registrera nervsignalerna. När de stimulerade dessa områden utan att röra råttorna uppvisade de samma beteende som när de blev kittlade.

Kittling – en evolutionär fördel?

I artikel tar de tyska forskarna upp frågor som har gäckat oss länge. Till exempel varför vi överhuvudtaget är kittliga. Det kan man inte svara på just nu, men Sten Grillner har en teori.

– Min gissning är att de här reaktionerna vid en viss typ av beröring har haft en evolutionär fördel vid lek. När däggdjur leker tränar de upp mycket av sin motorik och då kan effekterna som uppkommer av kittlingen fungera som en bra sporre och göra det lustfyllt, säger han.

Referens: S. Ishiyama and M. Brecht. Neural correlates of ticklishness in the rat somatosensory cortex. Science, 2016. DOI: 10.1126/science.aah5114