Alla önskar vi förstås god vård då våra dagar här på jorden är på väg att rinna ut. Den så kallade palliativa vården är inte alls så basal som man kan tro. Den bygger på en kombination av komplexa beslut, fysiska, psykosociala och existentiella dimensioner. Och framförallt, den kan bli ännu bättre.

Detta konstaterar nu forskare vid Karolinska institutet och Umeå universitet efter en avslutad studie som ingått i ett treårigt internationellt projekt och som publiceras i tidskriften PLoS Medicine.

– Den icke-farmakologiska vården nära döden handlar förvisso om att tillgodose grundläggande mänskliga behov. Men i vår studie fann vi att arbetet med att tillgodose dessa behov innebär så väldigt mycket mer än det man kanske föreställer sig utifrån. För att utveckla den palliativa vården ytterligare är det nödvändigt att få mer kunskap om och tydliggöra nyanser i den här typen av daglig vård, säger Olav Lindqvist, forskare vid Medical Management Center vid Karolinska Institutet

Viktiga aspekter för bättre vård
Forskarna fann framförallt tre olika områden mycket betydelsefulla för patienterna som stod inför döden. Tre olika områden som inte alltid givits den uppmärksamhet den förtjänar inom den palliativa vården: kroppsvård och beröring, en trygg estetisk och behaglig miljö, samt ritualer kring döende och död.

– Vårdgivarna beskrev i studien olika former av kommunikation med patienter och anhöriga, alltifrån rådgivning till kommunikation genom icke-verbal, fysisk kontakt. Ritualer kring döende och död var inte bara andliga eller religiösa utan även mer subtilt existentiella, juridiska och professionella ritualer kunde urskiljas. Ett område som det hittills forskats mycket lite på är sensoriska aspekter av vårdmiljön, både i hemmet och på vårdinstitutionen, säger Olav Lindqvist.

Komplexa beslut
Studien tar dessutom upp de svåra ställningstaganden som vårdgivaren måste ta hänsyn till. Beslut ska fattas inte bara om vad som ska göras eller inte göras, utan även när hur, varför och i förhållande till vem. Det är detta som enligt Lindqvist skiljer sig från den gängse bilden av vård i livets slutskede som "basal".

– Ett bra exempel är munvård, som är en viktig del i vården av en döende person. Det får sannolikt den döende att må bättre och underlättar kanske också kontakten med anhöriga eftersom det är svårt att sitta nära någon som luktar illa ur munnen. Men vad händer om patienten biter ihop och vägrar munvården, då har vi ett etiskt dilemma som vårdpersonalen måste hantera.

– Munvård kan också ge anhöriga en möjlighet att delta i omhändertagandet av en döende släkting, det är i så fall något som vårdpersonalen måste kunna ta hänsyn till, avslutar Olav Lindqvist.

Annelie Larsson
SVT Vetenskap