I dag finns nio sprututbytesmottagningar i sex av landets totalt 21 landsting.
Sprututbytesprogram rekommenderas av Folkhälsomyndigheten, WHO och en rad internationella organisationer. I Sverige har kommunpolitiker av ideologiska skäl kunna lägga in veto mot programmen, trots att konsensus bland experterna om dess positiva inverkan på smittspridning bland injektionsmissbrukare varit stor.
Landstingen ska bestämma
Sprututbytesprogrammen har också motarbetats av lobbyorganisationer som menat att programmen underlättar för drogberoende, men i takt med att forskningen blivit allt tydligare på området har den kritiken allt mer hamnat i periferin.
I propositionen slår regeringen nu fast att det är upp till landstingen att själva ansöka om att få starta sprututbytesprogram. Åldern för att delta ska också sänkas från 20 år till 18 år. I dag är medianåldern för att börja injicera droger 18 år för kvinnor och 19 år för män.
Lagförslaget väntas klubbas den 1 mars 2017 och folkhälsoministern bedömer att det finns ett stöd för förslaget i riksdagen.
”Ett komplement”
Förutom att skydda mot hepatit C- och hiv-smitta används också sprututbytesprogrammen för att få människor med ett problematiskt drogbruk att komma i kontakt med vården och på så sätt få hjälp och motiveras till behandling.
– Sprututbyte är inte en insats i stället för vård och behandling. Det är inte en signal om att kommuner, landsting och andra aktörer nu ska sluta arbeta med prevention eller vård och behandling och tidig upptäckt. Tvärtom. Sprututbyte är ett komplement till det som redan görs och ska vara en kompletterande del i svensk narkotikapolitik, säger Gabriel Wikström till SVT Nyheter.
Kritik mot delar
De flesta remissinstanser var positiva till lagförslaget, men en punkt som fick kritik, och som även finns med i propositionen som presenteras i dag, är det så kallade bosättningskravet, vilket innebär att man enbart ska få hjälp i det landsting man är folkbokförd i.
En rad myndigheter och organisationer, bland andra Folkhälsomyndigheten, Kriminalvården, Myndigheten för Vårdanalys, Läkarförbundet och flera universitet, var kritiska till detta.
– Svårigheten med det är ju att personerna ofta inte är bokförda där de vistas, och ibland kanske inte folkbokförda över huvud taget. Det viktiga med det här är ju att det ska få så stor tillgänglighet som möjligt, sade Anders Tegnell, avdelningschef på Folkhälsomyndigheten, tidigare till SVT Nyheter.
Enligt folkhälsoministern kommer dock Socialstyrelsen att få ett särskilt uppdrag att följa och utvärdera denna del av lagen fram till 2019, för att se om den kan komma att behöva justeras.