Genom att undersöka närmare 2.500 släkten i dagens oceaner, och jämfört med fossila exemplar, menar forskare från Stanforduniversitet att om vi inte upphör med fisket i den takt vi fiskar nu, riskerar många av de största arterna att närma sig utrotning.
Det rör sig både om fiskar och också däggdjur i haven, men även stora blötdjur som exempelvis bläckfisk. Även om en hel art inte dör ut, riskerar i varje fall de största individerna inom arterna att försvinna, eftersom att det är de som oftast fastnar i våra stora fiskenät.
– Att vi utarmar haven på olika typer av fiskar och andra djur vet vi om, men här har de framförallt gjort en stor sammanställning och sett hur framförallt de största fiskarna riskerar att råka mest illa ut, säger Vivi Vajda, professor i paleobiologi på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.
Människan kan jämföras dinosauriedödarasteroiden
Forskarna gör i sin studie jämförelser med andra stora massutdöenden. Bland annat asteroiden som slog ner och tog kål på dinosaurierna för ungefär 66 miljoner år sedan.
Nerslaget gjorde det också i princip omöjligt för plankton och andra mindre mikroorganismer att upprätthålla en fungerande fotosyntes. Det innebar att även djur som överlevde själva nedslaget fick svårt att få tag i mat.
Till skillnad från den gången så börjar den här utrotningen i andra änden: de stora individerna och arterna riskerar att försvinna först, vilket i sin tur onekligen kommer att påverka näringskedjan, kanske redan inom de närmaste 100 åren.
– Jämförelsen med just asteroiden är träffande på så sätt att det då gick väldigt fort, och väldigt många arter försvann. Om vi människor inte väljer att försöka minska fisket är det inte orimligt att jämföra oss med den här asteroiden. Dessutom ger artikeln ytterligare stöd till de som idag tycker att vi är inne i en ny tidsålder: antropocen – tiden då människan fick avgörande inflytande över hela jordklotets ekosystem, säger Vivi Vajda.
Referens: Jonathan L. Payne. Ecological selectivity of the merging mass extinction in the oceans. Science 2016. DOI: 10.1126/sceince.aaf2416