– Jag tror verkligen att det händer mer när djur kommunicerar än vad vi människor är införstådda med, säger Erich Jarvis, professor i neurobiologi vid Duke University i USA, till nyhetsbyrån Reuters.

Forskare vid Duke i North Carolina har synat – eller snarare lyssnat närmare på – gnagarnas utbyte. Studien publiceras i vetenskapstidskriften Frontiers in Behavioral Neuroscience.

– Det finns tydliga kommunikationssignaler i mussången, inte bara slumpmässiga sekvenser av ljud, hävdar Jarvis.

Ultraljud

Det handlar om ultraljud. ”Sångens” frekvens är så hög, över 50 kilohertz, att den inte kan uppfattas av det mänskliga örat.

Det är känt sedan årtionden att möss har ljud för sig, som när en unge ropar efter sin mamma. Musforskarna har i det här sammanhanget försökt jämföra med fågelkvitter, även om mössen inte har samma förmåga att modifiera sina trudelutter.

I Duke-studien framkallades olika situationer för försöksdjuren, som att mushanar bara kände doften av en honas urin. Man spelade in de ljud mössen frambringade och försökte analysera ljuden.

– När vi stämmer ned dem, och spelar upp dem i normal hastighet, låter det som fågelsång, uppger Jonathan Chabout, nydisputerad forskare som arbetat med analyserna.

Spar på krutet

Jarvis och Chabout har en teori om varför ”sången” blir mer stillsam när honan verkligen finns i närheten: då använder mushanen sin energi till att få till parningen.

Både komplexa och mer ”balladliknande” låtar spelades upp för könsmogna honor, och i gnagarnas värld var det den komplexa sången som gick hem bäst. Men varför det är så har man enligt Chabout ännu inte svaret på