Berättelsen tar sin utgångspunkt i den påstådda skandal inom klimatforskningen som fått enormt genomslag under året:

Climategate – dataintränget

För ett år sedan lyckades någon eller några ta sig in och kopiera tusentals mail, dokument och programkoder från Climatic Research Units backup-server, på University of East Anglia i Storbritannien. Climatic Research Unit är en liten forskningsinstitution, men har med åren blivit världsledande på flera områden inom klimatforskningen.

Mailen från Climatic Research Units forskningschef Phil Jones och andra ledande forskare spreds snabbt på Internet, inte minst bloggar drivna av så kallade klimatskeptiker. Bland mailen ansåg sig skeptikerna finna bevis för att Jones och hans kollegor manipulerat data, undanhållit information, överdrivit klimathotet, undertryckt kritik och utestängt klimatskeptiker från forskningstidskrifter och FN:s klimatpanel IPCC.

Till råga på allt var samma forskare involverade i arbetet med dom senaste rapporterna från FN:s klimatpanel IPCC. Jones tvingades avgå som chef för Climatic Research Unit. En rad utredningar tillsattes i USA och Storbritannien. Och i januari 2010 kom nästa twist: Faktafel upptäcktes i IPCC:s senaste rapport.

Säreget händelseförlopp

Nu skulle hela den nobelprisbelönade klimatpanelens arbete utredas. I USA och Storbritannien visade opinionsundersökningar på sjunkande tilltro till klimatforskningens slutsatser. Samtidigt som klimattoppmötet i Köpenhamn kollapsat och klimatförhandlingarna gått i stå tycktes nu hela klimatforskningen vara i gungning.

Det är ett säreget händelseförlopp – både Phil Jones individuella öde och de påstådda skandalernas påverkan på klimatforskningen och klimatpolitiken. Phil Jones fall, från en av världens mest respekterade klimatforskare, till fuskanklagad manipulatör och hatobjekt, tillhör förmodligen ett av forskarvärldens mest spektakulära.

Jones och hans kollegor – inte minst den amerikanske klimatforskaren Michael Mann – hånades på bloggar och fick löpa gatlopp i media. Brittiska och amerikanska medier svalde flera av anklagelserna med hull och hår. Jones drabbades av svår depression och var påtagligt märkt när vi mötte honom i augusti, för en av dom första längre TV-intervjuer han gett sen händelseförloppet inleddes i november i fjol.

Under året har såväl Jones, de övriga inblandade klimatforskarna, FN:s klimatpanel som klimatforskningen som helhet rentvåtts från alla misstankar om oegentligheter i en lång rad utredningar, både brittiska, amerikanska och internationella.

Inga bevis

Det finns i slutänden inga bevis alls för manipulation, fiffel eller utestängande av avvikande åsikter. Faktafelen som upptäcktes i IPCC:s rapport – ett par stycken på tusentals sidor – var möjligen pinsamma, men synnerligen begränsade. Samtliga avgörande slutsatser som klimatforskningen levererat står sig.

På en punkt har utredningarna riktad kritik mot Jones och de övriga forskarna: För ovilja att lämna ut data och information till klimatskeptiker. Kritiken är befogad, men – som visas i programmet – det finns högst begripliga förklaringar till forskarnas ovilja.

Climategate är bara en i en lång räcka händelser, där klimatforskare och klimatforskningen smutskastats. I själva verket handlar det om en konflikt som pågått ända sen början av 1990-talet, när den etablerade forskarvärlden började bli enig om den globala uppvärmningen och dess dominerande orsak – människans utsläpp av växthusgaser.

Det var då FN:s klimatpanel IPCC presenterade sina första rapporter och den politiska diskussionen om åtgärder inleddes. Och det var också då organiserade försök att så tvivel kring klimatforskningens slutsatser tog sin början.

PR-tekniken inte ny

Konsten att så tvivel kring etablerade och avgörande forskningsresultat är inte ny. PR-tekniken har iscensatts framgångsrikt vid flera tillfällen. Paradexemplet är den amerikanska tobakslobbyns kampanjer. Forskarna blev övertygade om rökningens skadliga effekter redan på 1950-talet. Men med hjälp av intrikata PR-kampanjer med fokus på att så tvivel kring forskningens slutsatser lyckades tobakslobbyn skjuta upp politiska regleringar och beslut i över 50 år.

Till en av grundbultarna hör samspelet med media. Eller rättare sagt medias oförmåga att hantera avvikande röster inom forskning. Inom politik och andra områden kan det vara naturligt att ge två sidor i en konflikt samma utrymme. Inom forskning, när 97 procent av alla forskare är övertygade om samma slutsatser, och det saknas vetenskapligt stöd för den motsatta ståndpunkten, så blir resultatet ren och skär förvanskning när en liten minoritet, understödd av lobbyister, ges samma utrymme som hela den etablerade forskarvärlden.

Samma sak håller på att hända inom klimatforskningen. Ett nätverk av starkt ideologiskt drivna tankesmedjor och lobbygrupper som vuxit fram med centrum i USA. har sen 1990-talet ägnat allt större energi åt att så tvivel kring klimatforskningens slutsatser. Argumenten varierar, från att den globala uppvärmningen är en myt, till att människan inte bär skulden, till att klimatförändringarna inte är något större problem.

Den gemensamma nämnaren är hela tiden densamma: Det finns inget problem, i varje fall vet vi för litet, och därmed bör inget göras åt saken. Klimatförnekelse handlar med andra ord i praktiken om förnekelse av behovet att agera.

Påminner om andra kampanjer

Finansieringen bakom PR-maskineriet kan spåras både till fossilindustrin och rika konservativa donatorer, som miljardärerna Charles och David Koch. Kochbröderna, ägare till USA:s näst största företagskonglomerat, energi – och kemijätten Koch Industries, bidrag till lobbygrupper som ägnar sig åt att smutskasta klimatforskningen har skattats till 25 miljoner dollar, enbart de senaste åren.

Till de senaste grupperna som anslutit sig hör den omtalade så kallade Tea Party-rörelsen – som också den har Koch-bröderna som delfinansiär.

PR-kriget påminner på flera sätt om kampanjerna kring rökningens hälsorisker. Men klimatkriget håller på att bli desto smutsigare. Nätverket av lobbygrupper har under året framgångsrikt lyft Climategate och de påstådda anklagelserna mot klimatforskningen och enskilda klimatforskare.

Och även om Jones, IPCC och klimatforskningen rentvåtts i en lång rad utredningar så hänger tvivlet kvar – som mytbild och verktyg för politiska strömningar i USA. Konservativa krafter, framför allt inom det republikanska partiet, bedriver med utgångspunkt från Climategate något som alltmer liknar en häxjakt mot ledande klimatforskare, med krav på fortsatta granskningar, offentliggörande av åratal av epostkommunikation, forskningsfinansiering, med mera. Samtidigt har incidenter med hot och hatmail mot klimatforskare som deltar i den offentliga debatten vuxit lavinartat.

Inflytande växer

De politiska konsekvenserna kan bli långtgående. De klimatskeptiska lobbygruppernas inflytande växer inom amerikansk politik. Mellanvalen i förra veckan blev en stor framgång för de klimatskeptiska lobbygrupperna.

Flertalet av de nyvalda republikanska kongressledamöterna – inte minst de kopplade till Tea Party-rörelsen – är antingen starkt kritiska till politiska åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser eller förnekar klimatforskningens slutsatser helt. Det republikanska partiet domineras i praktiken idag alltmer av klimatskeptiska strömningar.

Partiet är därmed helt unikt i världen, som inflytelserikt parti i ett stort land, med förnekande av klimatforskningens slutsatser och av behovet att agera som grundhållning.

Trots Obama-administrationens ambitioner att ta itu med klimathotet talar mycket nu för att USA inte kommer att kunna agera när det gäller åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser, vare sig nationellt eller internationellt. Risken finns att USA därmed också kommer att stjälpa de allt knackigare klimatförhandlingarna, där USA spelar en nyckelroll, som världsledande nation och jämte Kina världens största utsläppare av växthusgaser.

Fotnot: I programmet medverkar, förutom Phil Jones själv, bland annat de de amerikanska klimatforskarna Michael Mann och Stephen Schneider, de kända klimatskeptikerna Stephen McIntyre och Ross McKitrick, och vetenskapshistorikern Naomi Oreskes. För Stephen Schneider blev det hans kanske allra sista intervju – Schneider avled efter en längre tids sjukdom, en vecka efter inspelningen i somras.

Jens Ergon

SVT Vetenskap