Att planera för, bygga för och färdas till en komet har tagit lång tid: det är nu tjugo år sedan projektet godkändes och det är snart tio år sedan sonden sköts upp från franska Guyana.
På institutet för rymdfysik i Uppsala har Anders Eriksson och Sven-Erik Jansson funnits med Rosettaprojektet från början. Ingenjören Sven-Erik var med och byggde, forskaren Anders och hans kolleger ordnade den så kallade Langmuir-sond som nu sitter längst ute på en bom 800 miljoner km bort från jorden, och som om några månader ska börja läsa av ”vädret” runt kometen Tjurjumov-Gerasimenko.
Ingen vet om Rosetta vill vakna
Ingen av dem, och ingen bland ESA:s markpersonal i Darmstadt, Tyskland, vet om väckningen kommer att fungera:
– Efter väckningssignalen ska Rosetta börja värma upp sina navigationskameror, så att den kan kontrollera mot vissa stjärnor var den befinner sig och vart den är riktad. Det kan ta tid, systemen är rejält nedkylda efter så många år i rymden. Sedan vänder den parabolantennen mot jorden, och så får vi en signal. Det kan ta sex timmar, säger Anders Eriksson.
För att systemen ska fungera måste Rosetta också vända sina solpaneler mot en avlägsen och liten sol, som ger mycket lite energi långt ute i mörkret. ”Rosetta har världsrekord i att drivas enbart på solenergi så långt ut i solsystemet”, säger Eriksson stolt.
Som att landa på en snötipp
Efter 20 år måste rimligtvis vissa saker inte bli som det var tänkt. Det finns två kända tekniska problem ombord, säger Eriksson: svänghjulen som styr sondens rotation har man haft lite bekymmer med, liksom trycksättningen av bränsletanken.
– Vi har kört lite med vårt instrument, testat lite då och då. Och hela tiden är det själva vägen dit man hållit på med. Man tappade målet lite ur sikte. Men nu, sista året, har allt handlat om planering inför vad som händer när man är framme vid kometen, säger han.
I mars dras instrumenten igång, i maj kan man börja göra lite forskning, i augusti når man fram till kometen. Och i november kommer det mest dramatiska ögonblicket: när den lilla landaren Philae kopplas loss och går ner på kometens yta. Ingen vet egentligen om det finns en yta stadig nog att stå på. Anders Eriksson jämför kometen med en ”normal kommunal snötipp, bara större”.
Låter oss blicka 4,5 miljarder år tillbaka i tiden
Tanken är att eftersom kometer anses vara rester som blev över när solsystemet bildades, så blir det här ett slags arkeologi 4,5 miljarder år tillbaka i tiden. Hur himlakroppar då var byggda är forskningen mycket nyfiken på.
Kometer är smutsiga snö- och isbollar. De flesta finns mycket långt bort från solen, men en del av dem gör störtdykningar in mot planeterna, rundar solen och försvinner ut igen. Det är när de är närmast solen som solvind och värme blåser ut den typiska svansen. Att kometkärnan hela tiden pyser ut ånga och stoft kan vara ett bekymmer för Rosetta:
– Det kan bli svårt att hålla sig kvar i banan. Men det är nog ingen fara för skador, avståndet ska vara 20 km, säger Eriksson.
Det här är första gången en rymdsond når och följer med en komet. Tidigare har möten i hög hastighet skett.
Men vad gör man om Rosetta inte vaknar som den ska?
– Först väntar man. Ingen kan säga exakt hur lång tid det tar att väcka systemen, eftersom man inte vet hur Rosetta roterar efter 2,5 år i sömn. Så det kan ta tid. Men om inget händer efter det, då får ESA verkligen något att fundera på.