Ljuset från stjärnor och galaxer rör sig över gigantiska avstånd, men det är de sista milen ner till jordytan som bilden kan bli suddig. Det blåser här, nämligen. Astronomerna pratar om ”seeing” när stjärnljuset blinkar på grund av luftrörelserna.
Efter tester med två mindre rymdteleskop på 60-talet enade man sig om att försöka med ett stort. Först skulle det vara amerikanskt, men när Nasa inte kunde få fram alla pengar började man samarbeta med europeiska Esa. Bygget inleddes i slutet av 1970-talet. Då visste man också att det skulle flygas rymdfärjor till omloppsbana, en teknisk förutsättning för att placera ut ett stort teleskop i rymden.
Inledande besvikelse
Den 24 april 1990 lyfte rymdfärjan ”Discovery” (samma som senare Christer Fuglesang skulle flyga med) med Hubble ombord. Och så kom då de första bilderna.
Men de väckte inget jubel. I stället började folk slita sitt hår: bilderna var oskarpa.
Felet identifierades, det var en liten felslipning av spegeln som hade lett till så kallad sfärisk aberration. I december 1993 sändes en grupp astronauter upp för att förse teleskopet med ett slags glasögon. De första bilderna efter detta väckte det efterlängtade jublet.
– The trouble with Hubble is over, triumferade senatorn Barbara Mikulski vid en presskonferens i början på 1994, där man tydligt kunde se tröttheten och lättnaden hos de närvarande Nasa- och Esa-höjdarna.
Häpnadsväckande upptäckter
Sedan dess har teleskopet serverat den ena läckra bilden efter den andra. Bland de mer minnesvärda finns den som togs när man riktade teleskopet mot ett område på himlen som verkade vara svart och tomt. Efter en exponering på flera dagar kunde man se en enorm mängd väldigt avlägsna galaxer. Området hade inte alls varit tomt…
Hubbles detaljskärpa är också anledningen till att astrofysikern Göran Östlin, professor vid Stockholms universitet, har använt dess bilder nu i ungefär 20 års tid i sina forskningsprojekt. De äldsta och längst bort belägna objekt som kan ses är från en tid när universum bara var en halv miljard år gammalt. Men då syns verkligen inga detaljer.
Östlins och hans medarbetares nya projekt går ut på att studera galaxer på närmare håll – 100 miljoner ljusår i stället för 12 miljarder – där man kan se detaljer, och så dra slutsatser om hur astrofysikaliska processer går till även allra längst bort.
– Hubble har varit min viktigaste infrastruktur, tillsammans med Europeiska Sydobservatoriet i Chile. Det har varit några reparationer och förbättringar på Hubble och varje gång har det blivit mycket bättre. När Hubble får ett nytt instrument med nya prestanda kan man göra nya saker, det driver idéerna och vetenskapen framåt, säger han.
Populariserar vetenskapen
Inget annat teleskop har fått sådant genomslag hos allmänheten och det hänger samman med de vackra bilderna. Nu ska sägas att bilderna är förbättrade, färglagda. Våra ögon kan normalt inte uppfatta de mycket små skillnader som finns. Men det betyder inte att bilderna är falska.
– Våra ögon är inte känsliga för ultraviolett, så man får redigera bilden och försöka efterlikna hur ögat skulle ha uppfattat färgerna. Men den otroliga detaljrikedomen finns där på riktigt. Det handlar om att framhäva kontrasterna, säger Östlin.
Eftersom han har använt Hubble i så många år är han förstås mycket nöjd.
– Jag tror att man kan säga att resultaten överträffat förväntningarna. För 30 år sedan såg den astronomiska vetenskapen helt annorlunda ut. Man ställde andra frågor. Hubble har fått forskningen att delvis ändra inriktning. Det finns vissa saker som bara Hubble kan, även vid jämförelse med de nya väldigt bra markbaserade observatorierna. Observera i ultraviolett, till exempel, säger han.
Hubble kommer inte att leva i evighet. Om tre år ska efterträdaren, James Webb Space Telescope, sändas upp. Forskarna hoppas att Hubble klarar sig ytterligare ett par år, men sedan lär teleskopet långsamt falla ner och brännas upp i atmosfären.