Tidigare har man trott att några få specifika gener stängs av när ett djur tämjs. Men ett internationellt forskarlag, ledda av forskare från Uppsala universitet, har nu kunnat slå fast att förändringarna är mer subtila. Vissa genetiska drag förstärks något, medan andra dämpas. Det betyder att det inte är några stora, avgörande skillnader mellan tama och vilda djur. En djurart som blivit tam kan återanpassas till det vilda livet ganska snabbt.

– Hade det varit så att vissa gener helt inaktiverats så hade det lett till defekter hos djuret. Så fungerar även människan, eftersom bland annat cystisk fibros och dvärgväxt uppstår på det sättet. Istället är det många små förändringar som samverkar för att tillsammans skapa en förändring till ett tamt beteende, säger Leif Andersson, professor på institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi vid Uppsala universitet.

Påven bestämde att kaninen var en fisk

Anledningen till att man valde att studera kaniner är att de tämjdes relativt sent. Hundar och katter, boskap och tamfåglar tämjdes för flera tusen år sedan. Men kaninen fanns enbart i det vilda fram till 1400-talet, och då bara i ett område från Iberiska halvön till södra Frankrike. Vid den tiden valde den katolske påven att kategorisera kaninen som en fisk istället för ett landlevande djur – och därför blev det helt legitimt att äta kaniner under fastan. Effekten blev att intresset för att tämja kaniner steg markant.

– När det gäller kaniner vet vi precis var, när och hur de tämjdes. Därför har ingen annan forskning på andra djurarter kunnat göras med samma noggrannhet. Det går till exempel inte att göra en likadan studie på hundar och vargar, eftersom vargen tämjdes på många olika platser över hela nordklotet, säger Leif Andersson.

Bas i arvsmassan jämfördes

Forskarna började med att kartlägga en tamkanins gener som referens. Sedan jämfördes kaninens genuppsättning med andra tamkaniner, och vilda kaniner från 14 olika platser i deras ursprungsområden i sydvästra Europa. På så sätt kunde forskarna jämföra bas för bas i arvsmassan, och se vilka delar som utvecklats mest.

Olika flyktbeteende

– Vi fann en stark korrelation mellan de vilda och tama djurens gener. De gener som var mest dominanta hos de vilda exemplaren var även det hos de tama djuren. De största skillnaderna fann vi i hjärnan och nervsystemet, och det är logiskt att det är så, eftersom man genom tämjningen främst vill förändra djurets beteende.

Tama har minskat flyktbeteende

Ett utmärkande drag hos den vilda kaninen är dess flyktbeteende. Vid minsta fara försvinner de ner i sina hål. Därför dör infångade kaniner fort om de fångas in, eftersom de blir ihjälstressade när de inte kan fly undan. Hos tama kaniner är detta beteende nertonat, men inte helt borttaget ur arvsmassan.

– De bär samma uppsättning av gener, men under den tama kaninens embryofas har den en något förändrad reglering av proteiner. Under ett par timmar eller dagar i denna fas har de tama kaninerna en annan proteinsekvens, som gör att de blir mer stresståliga.

Konkurrent till kängurun

Nu vill forskarna gå vidare genom att studera vad det är som gör att kaninen anpassat sig så väl till livet på olika platser, som i Australien, där den blivit en konkurrent till kängurun.

– Vi vill också göra noggranna studier av vilda och tama kaniners hjärnor, och se om vi kan upptäcka skillnader i deras utformning och storlek, säger Leif Andersson.