Gene Cernan föddes 1934 i Chicago och blev uttagen till astronaut 1963. Det här var under åren när USA:s månlandningsprogram gick på högsta växel, och mindre än sex år efter anställningen satt Cernan bakom ratten i landaren på Apollo 10. Detta var expeditionen som skulle testa allt utom just själva landningen. De bromsade in knappt 15 km ovanför månytan och började sedan de återfärden. Två månader senare gjorde Armstrong och Aldrin färden hela vägen ner.
Gav råd till Armstrong
Cernan var nöjd med sin och kollegans insatser och sa: ”Jag fortsatte säga till Neil Armstrong att vi målade den där vita linjen över himlen hela vägen till månen ned till 47.000 fot så att han inte skulle flyga vilse, och allt han behövde göra var att landa. Gjorde det lite lättare för honom”.
I december 1972 var det dags för Apollo 17 och det var redan känt att detta skulle bli den sista månlandningen. Cernan var befälhavare. Apollo 17-expeditionen var unik inte bara för att det blev den sista, utan också för att det var den enda som innehöll en utbildad forskare, geologen Harrison Schmitt. Och Ronald Evans skulle stanna i omloppsbana runt månen för att sköta servicemodulen.
Uppgiften var att göra tre utflykter på månens yta och ta stenprover, samt ställa ut vetenskapliga instrument i en dalsänka som heter Taurus-Littrow.
Utflykterna gjordes med en månbil, vilket förstås ökade möjligheterna, och i slutändan kördes bilen sammanlagt 36 km under fyra och en halv timma.
Dessutom hade expeditionen med sig fem små möss för att se hur de påverkades av förhållandena och kosmisk strålning. Studierna kunde efteråt inte belägga någon tydlig effekt på deras hjärnor.
Tre dygn på ytan
Apollo 17 lyfte från Florida den 7 december och nådde månens yta den 11:e. Efter ungefär tre dygn på ytan påbörjades hemfärden. Cernan har i en bok beskrivit det enormt känslomättade ögonblicket när han stod med ena foten på landarens stege och andra foten kvar på månytan, och visste att ingen skulle komma tillbaka på många år. I lasten hem till jorden fanns bl a det stenprov som kallats ”det mest intressanta man funnit där”, en stenklump som visar att månen förmodligen en gång hade ett aktivt magnetfält.
Under alla årtiondena efter 1972 fortsatte Cernan att vara aktiv i frågor som gällde rymdfärder. Han lämnade visserligen NASA 1976, men fortsatte kommentera rymdfärder och fick också ett planetarium utanför Chicago uppkallat efter sig. Han fortsatte att argumentera för att USA borde återuppta månfärderna.
Och nu finns sådana planer, men inte bara i USA utan även i Kina. Det återstår att se vilket år nästa människa sätter sin stövel på månens yta.
Tolv amerikaner är de enda människor som gått på en annan himlakropp. Av dem lever fortfarande, i skrivande stund, Buzz Aldrin (på månen 1969), Alan Bean (1969), David Scott (1971), John Young och Charlie Duke (1972), samt Harrison Schmitt från Cernans flygning. Dessutom har ytterligare sex män flugit hela vägen till månen och runt den, men utan att landa.