Forskarna från universitet i Österrike, Australien, Israel, Japan och Tyskland har daterat det kosmiska bombardemanget till två perioder och tror att explosionerna kan ha skett i en stjärnhop med många gamla stjärnor som sedan dess har avlägsnat sig från jorden. Men när supernovorna exploderade kan avståndet ha varit så litet som mindre än 300 ljusår, vilket i kosmiska sammanhang är som på ens egen bakgård.
Det är inte så nära att strålningen kan ha vållat direkt biologisk skada, eller lett till massdöd bland djur. Men en supernova så nära bör ha strålat väldigt starkt och varit synlig till och med på dagen.
Ökad molnighet gav nedkylning
Och människans förfäder fanns antagligen på planeten när supernovorna exploderade. Den första dokumenterade människosorten som använde stenverktyg, homo habilis, utvecklades för ca 2,8 miljoner år sedan. Man kan alltså inte anta att de tog skada av strålningen, men det är mycket möjligt att de, djur och växter, fick se ett kallare klimat. För ca 2,6 miljoner år sedan inföll en ny geologisk era, när jorden gick från pliocen till pleistocen. Pleistocen kännetecknas av en omfattande nedkylning och inkluderar också den istid som vi känner till bäst här i Sverige och som tog slut för ca 12.000 år sedan.
Vissa teorier om exploderande massiva stjärnor säger att strålningen från rymden kan ha lett till ökad molnighet, och därmed en avkylning.
Dessutom har man funnit rester från sådana explosioner också under en period för ca åtta miljoner år sedan. Under den geologiska epoken, miocen, finns också belägg för en drastisk nedkylning, just för ca åtta miljoner år sedan.
Så en möjlig slutsats är, enligt forskarna, att exploderande stjärnor alltså förändrat klimatet på jorden inte bara en gång, utan flera.
Pilligt arbete
När en extra stor stjärna får ett våldsamt slut sprider explosionen stora mängder tunga grundämnen och radioaktivt material långt ut i omgivningarna. En sådan radioaktiv isotop är just järn-60.
Järn-60 sönderfaller med en halveringstid är 2,6 miljoner år. I det här fallet har forskarna funnit väldigt små mängder järn från supernovor jämfört med det järn som finns naturligt på jorden, så det var pilligt arbete att separera det, skriver forskarna. För att bedöma åldern på avlagringarna jämförde man med andra sönderfallande radioaktiva isotoper, beryllium-10 och aluminium-26.