Just nu pågår förberedelserna för en svensk insats mot ebolaepedemin i Liberia.
På förfrågan av FN ska Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, bygga boenden med tillhörande vårdinrättning och luftkonditionerade vilorum för internationella hjälparbetare i Liberia. Dessutom ska de utbilda vårdpersonal. Tanken är att Sida ska finansiera projektet, som i nuläget har en budget på drygt 20 miljoner kronor.
– Jag hoppas vi kan börja skicka material i nästa vecka och skicka personal i veckan därefter, men vi saknar en hel del medicinsk personal, säger Ann-Charlotte Zackrisson, operativ chef för ebolainsatsen vid MSB.
Enligt Ann-Charlotte Zackrisson befinner sig alla länder som vill hjälpa till i Västafrika i samma situation. Det stora problemet är att få loss sjukvårdspersonal.
Brist på kompetens
– Infektionsspecialister har vi ont om i Sverige, läkare är ju sällan arbetslösa och sitter och väntar på att något sånt här ska hända och sjuksköterskebrist har vi haft länge i Sverige, säger Ann-Charlotte Zackrisson.
En annan anledning till att vårdpersonal inte skickats ner i större utsträckning är den bristfälliga vården av vårdpersonalen själva, om de skulle bli smittade av ebolaviruset. Hittills har internationell vårdpersonal flugits till sina hemländer för bättre vård när de blivit smittade.
Och först i nästa vecka, från och med den 8:e oktober som svenska försvarets Herculesplan har fått klartecken att flyga Sveriges egen högisoleringsambulans som ska kunna hämta hem smittade svenskar i andra länder.
Sedan i somras har läget i Västafrika varit akut, men det är först nu som Sverige börjar hjälpa till ordentligt.
– Det är alltid lätt att vara efterklok, men vi kan aldrig agera utan efterfrågan, säger insatschef Ann-Charlotte Zackrisson.
Kritik från forskare
Hittills har Sverige bara skickat 1 hjälparbetare per miljon invånare, USA har skickat 10 och Kuba 45 hjälparbetare per miljon invånare till Västafrika, enligt svenska läkaresällskapet.
Hans Rosling är en av många experter som nu uppmanar svenska sjukhus och sjukvårdspersonal att hjälpa till i kampen mot historiens värsta ebolaepdemi:
– Jag har aldrig någonsin varit med om att jag är mer orolig för en akut händelse i världen än vad som skildras i medierna. Men det här är synnerligen allvarligt, säger Hans Rosling till Läkartidningen efter ett seminarium om ebolakrisen i veckan.
Folkhälsovetare John Kinsman är kritisk till att länder som Sverige oroar sig för vad som ska hända om smittan kommer hit. Kommer smittan är det ingen ingen fara, svensk sjukvård kommer ha läget under kontroll och isolera smittan:
– Vad som verkligen behövs nu är att rikare länder skickar vårdpersonal till Västafrika. Det är medicinsk behandling som kommer få ett slut på den här epedemin, säger John Kinsman.
Läkarna har nått sin gräns
Läkare utan gränser är en av de få organisationer som varit på plats från början i Västafrika. Svenska Läkare utan gränser är del av en större internationell insats, med runt 3000 hjälparbetare anställda i de aktuella länderna i Västafrika. Men av dessa kommer bara 250 från länder utifrån, resten är anställda lokalt.
I nuläget finns en läkare, en epidemiolog, två sjuksköterskor och fyra personer som arbetar med administrativa uppgifter från Sverige på plats. Två svenska sjuksköterskor och en kommunikatör är på väg. Sjukvårdspersonalen byts av regelbundet och stannar i tre till fyra veckor per person, eftersom arbetet både är psykiskt och fysiskt påfrestande.
– Men nu vi har nått vår kapacitetsgräns, i de här sammanhangen är vi en liten organisation, säger Ulrika Loinder, chef vid rekryteringsavdelningen på Läkare utan gränser.
Erfarenheten saknas
Enligt Ulrika Loinder vill svensk vårdpersonal gärna ställa upp och jobba när de får en förfrågan. Problemet är att det inte finns tillräckligt många med rätt erfarenhet:
– För att det inte ska vara farligt eller farligare än vad det redan är måste alla vi rekryterar ha tränat i hur man skyddar sig och arbetar i de skyddsdräkter som används. Så dem vi skickar iväg är personer som vi redan har i våra rekryteringspooler, säger Ulrika Loinder.
Att göra det lättare för svenska läkare att specialisera sig i utomeuropeiska länder där tropiska smittor är vanligare kan vara ett sätt att få en större svensk rekryteringsbas enligt Ulrika Loinder:
– Vi behöver skapa fler möjligheter för svenskar att vara ute i fält – till exempel att hitta fler former av samarbeten med andra länder så att ST-läkare kan komma ut i fält i större utsträckning.
Men enligt Ulrika Loinder är det inte pengar och frivilliga hjälparbetare som saknas, utan mer övergripande organisering av hjälparbetet:
– Nu måste hela världen hjälpa till, det räcker inte att lita till att en frivillorganisation löser hela problemet, säger Ulrika Loinder.