Det är avspark i RoboCup, robotfotbolls-cupen i Leipzig. De små humanoida robotarna från Linköpings universitet, i ljusblå tröjor, ställs mot ett lag från Roms universitet. Domaren blåser i pipan och ropar ”play!”

Men båda lagen har tydligen tekniska problem. De flesta robotarna står stilla. Några rör sig, och någon faller och tar sig sedan upp igen för egen kraft. 

”Mer fart senare”

Det är förstås underhållande att se robotar spela fotboll ändå, även om det också blir lite tråkigt utan action på planen. Domaren hojtar uppfordrande. Efter 2x10 minuter speltid är matchen slut, och det blir förstås 0-0. 

– I början på turneringen håller de flesta lag fortfarande på att kalibrera och finjustera, så det blir ofta 0-0. Längre in i turneringen brukar det bli bra fart på matcherna, säger domaren Johannes Brass från Frankfurt. 

”Hade svårt att hitta bollen”

Linköpings lagledare Fredrik Heintz beskriver den stillastående matchen så här: 

– Våra robotar hade svårt att hitta bollen. Och då visste de inte riktigt vad de skulle göra så de stod och stampade på stället. 

– De uppfattade för mycket vitt på och runt planen, och då kräver bildbehandlingen mer avancerade algoritmer. De tar längre tid, och då blir det så att robotarna inte hinner med i bildbehandlingen. 

– Men med tanke på att inget hände var väl 0-0 ett rätt bra resultat, säger han och ler snett. 

Samspel mellan robot och människa

Robotarna är programmerade att uppfatta bollen, planen och sin egen position och sedan agera utifrån det. Rent generellt har utvecklingen har gått fort: 

– Bortsett från hårdvaran, själva robotarna, så har algoritmerna för att fatta beslut och interagera med sin omvärld utvecklats otroligt. 

Och jag tycker det mest intressanta är utvecklingen mot mer samspel mellan robot och människa. Det är ju robotar och människor tillsammans som ska hantera och lösa uppgifter, säger Heintz. 

Som en ”idiot savant”

Robotar är redan mycket bra på att göra enskilda saker, och nu börjar de bli mer generella också, säger han: 

– Om man ska jämföra så är väl roboten som en sån här ”idiot savant” som är extremt bra på en sak men inte kan någonting annat. Medan vi människor är bättre på ”generell” intelligens. Att anpassa oss till nya situationer. Vi kan göra många saker ganska bra. Och där har roboten en lång väg kvar. 

Målet att besegra mänskligt lag

Ett uttalat syfte med RoboCup, som funnits sedan 1997, är att till år 2050 ha fått fram robotspelare som kan besegra de regerande mänskliga fotbollsvärldsmästarna. Det är fullt tänkbart, anser vissa här: 

– Min tes är att om vi till 2040 fått fram en robot som kan lika mycket som en åttaåring som kommer till sin första fotbollsträning, då fixar vi resten under de tio år som återstår, säger Gerhard Kraetzschmar som är vice ordförande i RoboCup-federationen och professor i autonoma system. 

Fredrik Heintz tror också det kan bli möjligt: 

– Det finns en ”mid size league” här för fotbollsrobotar, och där går det ruggigt fort på planen. Jag tror det finns en chans till 2050. Men det viktiga är att kunna besegra människor på människans villkor. Att inte spela fult och hårt utan vinna ändå. 

Utklassade i sista matchen

Match nummer två för Linköping är mot ett holländskt lag, och det händer i stort sett ingenting här heller. I tredje matchen ställs Linköpings-robotarna mot ett lag från Austin, USA. De amerikanska robotarna sätter full fart och börjar sparka bollen – de svenska står mest still. Det blir 8-0 till amerikanerna och turneringen är slut för Linköpings del. 

– Systemet var instabilt. Det var vårt största problem. Och så var det så oklart vad problemet var; det verkade vara olika saker varje gång. Felsökningen blev väldigt svår, säger Fredrik Heintz. 

– Till nästa år bygger vi om och bygger nytt, testar mer och testar rätt, och så har vi en chans igen, säger Victor Bergelin, en av robotbyggarna från Linköpings universitet.