I Vetenskapens juls första lucka funderar vi på vad egentligen var som visade bibelns vise män vartåt de skulle gå. Genom tiderna har ett par olika himlafenomen föreslagits som kandidater.
Astronomen Johannes Kepler beskrev 1614 en serie om tre konjunktioner som ägde rum 7 f.kr. Det är sammanträffanden där planeter eller andra himlakroppar närmar sig varandra på olika sätt på, och han trodde att de kunde ha gett upphov till ett starkt ljus på stjärnhimlen.
En annan förklaring skulle kunna vara att Halleys komet, som var synlig på stjärnhimlen runt år 12 f.kr., fick bli Betlehems stjärna.
En tredje möjlig förklaring som är lika svår att bevisa som att motbevisa är en starkt lysande supernova i Andromedagalaxen, vår närmaste granne.
Inga solklara kandidater
Men trots de många potentiella förklaringarna så faller de allra flesta på teknikaliteter. Keplers teori om konjunktioner var inte så exakt som han trodde och Halleys komet tros ha synts på himlen ett par år för tidigt.
En supernova i Andromedagalaxen skulle kunna vara en rimlig förklaring och skulle då också sammanfalla med observationer av kinesiska och koreanska astronomer vid samma tid, som talar om en gästande stjärna på ungefär rätt plats.
Men faktum kvarstår att vad det än var som syntes på himlen, om något faktiskt syntes på himlen, så är det hittills oklart. Och ett rimligt antagande är att det i alla fall inte var så pass starkt lysande som många konstnärliga tolkningar vill låta påskina.