Scanpix
Foto: Scanpix

Vasa bryts ned snabbare än väntat

Ekplankorna tappar hållfasthet Trävirket i regalskeppet Vasa har förstörts mycket mer än vad som varit känt.

Publicerad – Uppdaterad

Artikeltexten fortsätter längre ner Hoppa till artikeltexten

Vissa ekplankor har bara kvar en femtedel av sin ursprungliga hållfasthet, visar en ny svensk forskarstudie.

Stora mängder syror har förstört cellulosan i ekvirket så mycket att det i dag bara har kvar i genomsnitt halva hållfastheten, konstaterar forskarna bakom studien.

Forskarna tror att nedbrytningen och den försämrade styrkan har satt i gång efter det att skeppet impregnerats och torkats. Det är väl känt att Vasa långsamt äts upp inifrån av svavelsyra och svavelsalter som gradvis förstör träet och bryter ner konstruktionen. Impregnering med polyetylenglykol och rostande järnbultar, som nu byts ut, har sannolikt förvärrat situationen.

Dramatisk försvagning

-Ekplankornas hållfasthet minskar dramatiskt. I de områden där det bildats syra ser vi en tydlig nedbrytning, säger Lars Berglund, professor i trä- och träkompositer vid Kungliga Tekniska Högskolan (KTH).

Det är första gången någon påvisat att nedbrytningen får praktiska konsekvenser, och att trämaterialet blir svagare. Enligt studien finns dels ett starkt samband mellan stora mängder syra och nedbrytning av cellulosa, dels ett direkt samband mellan cellulosanedbrytningen och minskad hållfasthet. Och ju surare trä, desto sämre styrka.

Okända mekanismer

Problemet är att forskarna varken vet hur snabbt vedens cellulosa bryts ned, vilka mekanismer som ligger bakom eller hur problemet med ekplankornas försämrade hållfasthet ska lösas.

-När man inte förstår mekanismerna är det svårt att direkt tala om vad man ska göra. Första steget nu är att göra en kvalificerad riskbedömning, det vill säga ta reda på hur snabb nedbrytningen är, säger Lars Berglund.

-Det går inte att fundera längre, nu måste man göra något för att stoppa nedbrytningsprocessen.

Bakom studien, som publicerats i senaste numret av tidskriften Biomacromolecules, står forskare vid KTH i Stockholm, Uppsala universitet och forskningsinstitutet Innventia.