”Gäddorna man fick var mycket större förr. Rodde man ut på skogstjärnen fick man ekan full med abborrar. Blåbären var saftigare och somrarna var mycket varmare”.
Det var alltid spännande att följa med morfar när han skulle träffa någon av sina gamla fiskarkompisar. Armarna for ut i luften och morfars kompis visade hur stor gammelgäddan var som han lyckats fånga någon gång sommaren 1957. Bilden var tydlig. Det var bättre förr, i ungdomens dagar. Nu hade allt gått snett med såväl sommarvärmen som fiskelyckan.
Jag kommer att tänka på fiskarhistorierna från morfars kompisar när jag läser Helene Bergmans artiklar om den förfallna nutidsfeminismen, nu senast på SVT Opinion.
Bergmans artiklar följer ett tydligt mönster: fram målas bilden av en skimrande dåtid (svenskt 1970-80tal) då Bergman var med och följde utvecklingen för fri abort, dagis åt alla barn och jämställdhet -bland annat som programledare för kvinnoprogrammet Amanda och på Radio Ellen.
Sedan kom förfallet ”det samhälle som vi med blod, svett och tårar byggde upp trasas nu sönder av den rådande radikalfeminismen” (Nyheter24, 20/5 2014). I en tidigare artikel, i vilken Bergman rasar över våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange, är det inte radikalfeminismen som ensamt utgör problemet, utan något som Bergman kallar ”statsfeminism”. Det är ”statsfeminism med tillhörande propagandamaskineri som för närvarande gäller här i landet” (DN 19/8 2012).
Nu anklagar Bergman Feministiskt Initiativ för att vara ett ”elitistiskt parti” och för att inte bry sig ”särskilt mycket om de hundratusentalet kvinnor som är fattigpensionärer i vårt land”. Anklagelsen är absurd.
Sanningen är att kvinnors fattigpension är en prioriterad fråga inom Fi. Vi tycker att det är en skam att hälften av alla de kvinnor som går i pension i år tvingas leva under EU:s fattigdomsgräns, på en Garantipension som endast är dryga 7000 kronor per månad.
Vi vill höja Garantipensionen i ett första steg, så att den hamnar över EU:s fattigdomsgräns, därtill vill vi reformera hela pensionssystemet, så att ojämlikt uttag av exempelvis föräldraledighet inte straffar sig i form av dålig pension.
Bergman hävdar vidare, helt utan verklighetsgrund, att Fi inte ”solidariserar sig med de flickor/kvinnor som utsätts för hedersmord och könsstympning, även i vårt land”. I vårt partiprogram tar vi bestämt avstånd från all form av mäns våld av kvinnor, inklusive våld i namn av heder och våld i form av kvinnlig könsstympning.
Jag har hittills aldrig hört vår talesperson Gudrun Schyman torgtala om mäns våld mot kvinnor utan att särskilt nämna just våld i namn av heder.
Mot slutet av sin artikel på SVT Opinion tar Bergman fram storsläggan och fastslår att Fi minsann vänder sitt ”hat mot kvinnokampens söner, de vita medelålders männen”. Vilka dessa vita medelålders män är, specificerar hon inte närmre. Kanske är Julian Assange en av de män hon tänker på?
Annat var det på Bergmans egen tid: ”I 70-talets kvinnokamp, som var såväl nationell som internationell, deltog kvinnor från alla samhällsskikt. Tillsammans med våra män lyckades vi förändra Sverige till ett jämstäl (Nyheter24).
Med andra ord: det var bättre förr. Gäddorna var större, abborrarna var fler, blåbären var saftigare och feminismen var som den ska vara. Själv tar jag Helene Bergmans artiklar för vad de är: en säregen mix av skrävel och klagan. En kvinnokampens motsvarighet till fiskarhistorierna från morfars kompisar.
