Tjugo år efter Sveriges EU-inträde finns det anledning att fundera på vad som har hänt med den svenska narkotikapolitiken.
Frågan är intressant, inte minst för att inför EU-valet 1994 så rankade den svenska opinion just narkotikafrågan som den tredje viktigaste frågan att ta ställning till huruvida man skulle rösta ja eller nej till ett medlemskap i EU.
Nej-sidan argumenterade hårt för att ett medlemskap i EU skulle undergräva den framgångsrika svenska narkotikapolitiken sammanfattad i visionen om ett narkotikafritt samhälle.
Med ett medlemskap hävdad man att Sverige skulle hamna i sällskap med det narkotikafria samhällets huvudfiender Danmark och Holland.
Efter 20 svenska år av repressiv narkotikapolitik vet vi idag genom svensk och internationell statistik, forskning och vittnesmål från drogberoende människor att den svenska vägen har inneburit ett allvarligt misslyckande.
Ett bland många bevis på den svenska politikens kollaps är de narkotikarelaterade dödstalen.
Sverige har de näst högsta dödstalen i EU, långt högre än exempelvis Danmark och Holland.
En vision kan vara något positivt, ett mål att försöka närma sig. Men den fråga som man måste ställa sig är: vilka åtgärder är vi beredda att vidta, eller inte vidta, för att närma oss visionen?
Visionen om ett narkotikafritt samhälle har inneburit att Sverige alldeles för sent införde hälso- och medicinska insatser som räddar liv.
Exempel på detta är det absurda motståndet mot att införa hälsoinsatsen sprutbyte.
Ett annat exempel är det utdragna motståndet mot substitutionsbehandling för opiatberoende personer.
Båda dessa flagranta brott mot medicinsk etik har kostat många personer livet eller gett dem livshotande sjukdomar som hepatit C och hiv. Sverige ligger i topp i EU- länderna när det gäller Hepatit C-spridning.
Ur ett mänskligt rättighetsperspektiv nådde den svenska narkotikapolitiken sitt etiska bottennapp 1993 när det i den svenska strafflagen infördes sex månaders fängelse för den som genom tvångstestning kunde bevisas ha en illegal drog i kroppen.
Drogberoende är en sjukdom. Länder som kriminaliserar sjukdomar, psykiska eller somatiska, är illa ute.
Kriminaliseringen av sjukdomen drogberoende är ytterligare en del av den stigmatisering som människor med drogberoende upplever.
Kriminaliseringen med tvång och strafftänkande försvårar möjligheten för samhället att kunna nå och erbjuda hjälp till de som vill sluta med sitt missbruk.
Allt fler inser att den förda narkotikapolitiken måste reformeras i grunden och att det är bråttom. Hittills har regeringen inte uttalat något som tyder på att den bryr sig om, eller vågar ta tag i, den mänskliga katastrofen som dagens narkotikapolitik innebär.
Kommande generationer kommer sannolikt att döma den hårt och starkt fördöma den politik som tillät så många dö i onödan. Eftermälet riskerar att bli i klass med de som idag riktas mot tvångssteriliseringar och behandlingen av barnhusbarnen.
Vi kräver att de ansvariga ministrarna justitieminister Morgan Johansson (S) och hälso- och sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) snabbt tar initiativ till en utredning, som grundad på fakta, vetenskap och brukarerfarenheter lägger grunden till en modern, effektiv och human narkotikapolitik, utan den moralism och opportunism som i så hög grad idag präglar tillvaron för människor med drogberoende.