Saknar du inte politiken?
Tänk om jag hade fått en krona varje gång någon frågat mig ”saknar du politiken?” sedan jag lämnade mitt tidigare uppdrag i maj förra året... Jag brukar därför variera mig genom att omväxlande svara både ”ja” och ”nej”.
Ja, det är klart att jag saknar politik.
Politik är något fantastiskt som fler borde prova på. Nu när jag studerar blir det tydligt vilka fantastiska möjligheter politiker har att få lägga tid på att formulera på hur samhället kan bli bättre. Titta på komplexa samhällsproblem och diskutera lösningar.
När jag exempelvis läste straffrätt för ett tag sedan blev jag fascinerad över hur lång tid det gått sedan den senaste stora översynen av påföljder i Sverige ägde rum och börjar fundera på hur en stor modern översyn skulle kunna se ut. Men det är partiernas uppgift.
Å andra sidan kan jag delvis få utlopp för detta som skribent eller som engagerad i civilsamhället. Vilket är tur.
För nej, självklart saknar jag inte politik.
När jag gjorde min första valrörelse så minns jag det som att medierna ägnade kanske de sista veckorna av mandatperioden åt att fokusera på frågor som ”vem ska samarbeta med vem” och ”vem har bäst strategi”, ”vem av dessa två statsministerkandidatrar har mest flyt” och ”här är den senaste opinionssiffran!”.
Redan då tyckte jag att de skymde sikten för sakfrågorna.
När jag slutade, tio-femton år senare, kändes det som att den sortens spekulation och spelteori upptar nästan allt medialt utrymme – hela mandatperioden.
De nyheter jag nås av i min vardag handlar nästan uteslutande om olika besked om vem som kan tänka sig sitta i regering med vem, vilka man kan tänka sig förhandla med och vilka man utesluter från att sitta vid förhandlingsbordet.
Ibland är det till och med nyheter om att något parti tycker att ett annat parti ska bjuda in ett tredje parti till samtal.
Jag är dock osäker på vad som är hönan och ägget – vad medierna väljer att uppmärksamma eller vad partierna vill ha fokus på?
För å ena sidan är det uppenbart att redaktionernas resurser i större utsträckning läggs på klickjagande artiklar som analyserar relationerna mellan partiledarna (”sprickan i regeringen”, ”bråket i alliansen”) och partiernas taktik bakom deras utspel, snarare än att gräva djupt i samhällsproblem och ställa politiker till svars för vad deras politik leder till.
Och å andra sidan ser man också hur partierna numera kallar till pressträffar för att presentera sin syn på det parlamentariska läget, ”läcker” strategidokument på löpande band och presentera statistik på huruvida deras positionsförflyttning har lönat sig eller inte.
Jag är inte den nostalgiska typen. Det var inte bättre förr. Men nästa gång någon frågar mig om jag saknar politiken kanske jag svarar ”ja, gör inte du?”