Jag har fyra barn och lika många styvbarn. En stor del av min vardag går till att lära de små att inte leka med bajset eller kissa utanför pottan, och de stora vikten av att duscha, byta kläder ofta, skura toaletten vid diarré och ta hand om sina mensiga trosor så att andra slipper.
Jag försöker lära dem hänsyn och respekt för både sig själva och sin omgivning.
Att då läsa om en kvinna som ”fri-blöder” sig igenom ett maratonlopp i feministisk revolt, se konstnärer på Instagram slicka på blodiga tamponger och höra om en gymnasieklass i Stockholm som vill ha på sig mensbestänkta bindor på skolfotot, är inte provocerande utan bara tröttsamt.
Provokation är annars ett listigt vapen för att väcka den som slumrar. Men vem är provokatören i diskussionen om menskonst? Aktivisterna som stickar med garn ur slidan eller jag som påpekar att den sortens konst är löjlig?
Menskonstnärerna som på SVT Opinion replikerar min artikel menar att ”aktivism, konst och att använda mensblod handlar om en normalisering av något naturligt” och ”vill att mensblod värderas på samma villkor som annat blod”.
De vill också ha en diskussion om vad som uppfattas som normalt eller smutsigt, löjligt och äckligt. Men vad finns att diskutera när de på förhand har bestämt att mensblod är som vilket blod som helst, normalt och naturligt och inte äckligt alls.
Å ena sidan ska mens hanteras som normal rödfärg men samtidigt utnyttjar de kraften i dess tabu. Se på fotot som illustrerar mina meningsmotståndares replik, där en naken Aliaa Elmahdy skrevar med blodigt kön på IS svarta terroristflagga intill en bajsande kvinna som visar långfingret.
Elmahdy använder tabut och äcklet som vapen. Annars vore bilden meingslös. Styrkan i att använda mensblod i konsten är just att det inte kan jämställas med annat blod.
När något luktar illa och man riskerar en infektion om man petar på det och sedan kliar sig i ögat, så är det en bra idé att låta bli att kladda med det.
Jag framhärdar att mens är äckligt.
Att vara kvinna är att ha unket, illaluktande blod rinnande ur sitt inre en gång i månaden i fyrtio års tid. Det innebär dock inte att den som blöder är äcklig.
Inte heller säger mensblodet något om ens värde som människa eller kvinna. Mensen är inget att skämmas för, men att uppvärdera mensen – ”vörda mensblodet” – är dumheter.
Eller gör jag fel när jag lär barnenatt låta det äckliga förbli äckligt? Är jag bakåtsträvande och konservativ?
Varför bråkar jag med ungarna för att de ska borsta tänderna? De kämpar säkert emot för att det är mycket mer naturligt att vara oborstad, okammad och skitig.
Kommer senare generationer att bli kloka och moderna, utvecklas och äntligen inse att mens, kiss, bajs, svett och smuts är ”det naturligaste som finns”?
Kommer de att lära sina barn att kissa var de vill, blöda öppet, göra bajs- och blodpyssel och sluta tvätta sig? Ska de vägra att göra sina husdjur rumsrena och njuta av att de äntligen har övervunnit alla dumma tabun?
Den som lever får se, men jag skulle inte satsa särskilt många kronor på det scenariot.