Psykisk ohälsa och elitidrott är två begrepp som många inte tycker passar så bra ihop.

Det finns en idealiserad bild i samhället över hur en elitidrottare är och ska vara. Elitidrott förknippas med styrka, kämpaglöd, vinnarskallar och självständighet inte med psykisk ohälsa.

Men faktum är att cirka tre av tio elitidrottare i Sverige någon gång under sin karriär upplevt psykisk ohälsa, alltså nästan 30 procent.

Elitidrott ingår i en miljö som är präglad av traditionellt maskulina normer såsom att vara stark och osårbar. Samtidigt är psykisk ohälsa ett stigmatiserat ämne i samhället i stort.

När då elitidrottaren lider av ångest eller depression så blir det såklart svårt att leva upp till den idealiserade bilden av en elitidrottare och därav svårt att söka hjälp.

För några dagar sedan inleddes VM i längdskidor i finska Lahti, där många av de svenska åkarna sågs som heta medaljkandidater. Vi är vana vid att se våra svenska skidåkare skörda många medaljer under de internationella mästerskapen.

I år började det dock inte som de flesta hade tänkt sig.

I media beskrivs starten på VM som ett ”fiasko” och ”den sämsta vi har sett på flera år”. Bilden vi har av elitidrottare är att de ska vara ofelbara och klara av allt med bravur och när de inte gör det då får de minsann veta om det.

Vi sätter skyhöga krav på idrottarna och tror att de är övermäktiga, men vi glömmer ofta bort att de faktiskt är människor också. Det är inte konstigt att även elitidrottare mår dåligt och kanske underpresterar ibland.

Frågan är om vi tillåter dessa människor att må dåligt?

Bilden av den starka och osårbara elitidrottaren hänger inte ihop med att må dåligt.

Det finns en stigmatisering kring psykisk ohälsa och jag tror att vi måste börja prata mer öppet om det för att kunna bryta normen och se människorna bakom idrotten.

Idag finns det två mottagningar i Sverige som arbetar specifikt med att förebygga och behandla psykisk ohälsa hos elitidrottare och ledare över 18 år.

Ett av de kriterier som finns är dock att idrottaren ska ha deltagit i minst ett landslagssammanhang under de senaste två åren.

Jag tycker att det är fantastiskt att idrottsrörelsen börjar få upp ögonen för att psykisk ohälsa är något vanligt förekommande, som kan drabba oss alla.

Men hur ser det ut för de idrottare som är under 18 år eller de som är på snudden till landslaget?

Vi måste parallellt jobba med att skapa en miljö inom elitidrotten där psykisk ohälsa inte är ett stigmatiserat ämne som helst sopas under mattan.

Det är idag vanligt att unga idrottare väljer att gå på elitidrottsgymnasier vilket ofta innebär stora förändringar i livet. För många handlar det också om att flytta hemifrån redan vid 16 års ålder, vilket kan vara en stor omställning.

Jag har själv gått på ett idrottsgymnasium, med inriktning mot orientering, där jag tvingades inse att jag inte längre var bäst. Helt plötsligt befann jag mig i en miljö där alla tillhörde eliten, vilket var svårt att hantera i den åldern.

Jag hade under mina tre år på gymnasiet en del problem med sjukdom och skador vilket var jobbigt när jag levde i en miljö där allt kretsade kring träning och tävling.

Därför är det viktigt att vi redan bland unga idrottare skapar ett klimat där det är okej att inte alltid må bra, det är okej att inte alltid vara stark och framför allt så är det okej att prata om det.

Hur ska vi nå ut till de ungdomar som kämpar med psykisk ohälsa och kanske framförallt de som inte längre bor hemma? Det krävs att vi börjar prata mer öppet om psykisk ohälsa inom elitidrotten.

Ledare, tränare och föräldrar har ett stort ansvar i att bidra till en miljö där unga idrottare kan känna sig trygga och våga öppna upp sig kring hur de faktiskt mår.

En idrottare är inte sin idrott, hen är också en människa som precis som alla andra människor påverkas av livet.